Världen ryms inte alltid i siffror
Chefer älskar hårda fakta. Ger man dem hårda, raka, enkla och avslöjande fakta, gärna kryddade med några siffror, får man guldstjärna och beröm. Hårda fakta gör sig bra i påannonser, i rubriker och på löpsedlar. Men de bästa historierna ryms inte alltid i en mening och kan väldigt sällan kokas ner till en siffra.
Ett av mina första vikariat var på en tidningsredaktion. Jag var ny, nervös och ville så gärna göra bra ifrån mig för att få stanna, åtminstone elva månader fram till LAS-gränsen. Det var alltid lika spännande att komma till jobbet på morgonen. Den reporter som hade lyckats fixa ”löpet” hade fått ett exemplar av löpsedeln på sin stol, som en liten uppmuntran från chefen. Jag lärde mig snabbt vilka nyheter som hamnade på löpet och vilka nyheter som därmed premierades. Hittade man någonting som hade ”ökat” eller ”minskat” kraftigt var saken biff.
Några år senare stod jag framför en redaktör på Uppdrag granskning, UG, och försökte sälja in ett reportage. Jag hade några timmar tidigare träffat två små pojkar, Martin och Karl, båda autistiska och den ene dessutom svårt sjuk i cancer. Deras hemkommun Vellinge hade bestämt sig för att plötsligt dra in deras färdtjänst till och från skolan. Martin och Karl fick agera försökskaniner när en av Sveriges absolut rikaste kommuner kände för att ”testa lagen”. Jag nästan skakade av ilska över hur orättvist de två handikappade pojkarna hade behandlats men redaktören på UG ville ha siffror. Utan siffror, inget reportage.
Men man missar mycket om man försöker pressa ihop världen i siffror och säljande rubriker.
Ibland är det skildrande berättelser som säger absolut mest om vårt samhälle. Därför blev jag så glad när jag upptäckte att programmet Josefsson repriseras i Sveriges Television nu i sommar. I mitt tycke det bästa Janne Josefsson gjort. I ett avsnitt följer han upp sitt klassiska reportage På rätt sida älven från 1987. Att barnen i Örgryte har det bättre ställt än barnen i Biskopsgården är knappast ett avslöjande som kräver excel-tabeller eller spadar som gräver djupt. Men att låta tittarna följa med på femmans spårvagn från stadsdelen där niondeklassare kallar paj för quiche och har Per G Gyllenhammar som förebild till förorten där barnen bor i fallfärdiga höghus och drömmer om att bli piloter och veterinärer men redan vet att de aldrig kommer att bli det – det är ett effektivt sätt att visa hur klasstillhörighet går i arv och hur djup klyftan mellan det rika och det fattiga Sverige egentligen är. Samma reportage skulle kunna göras i min hemstad Malmö i dag. Här räcker det att gå över bron mellan områdena Kroksbäck och Djupadal för att ta sig mellan två olika världar, där barnen har totalt olika förutsättningar.
Jag önskar att samhällsprogram oftare vågade gå utanför mallarna för ett avslöjande reportage. Jag har varit med och gjort ett försök. Under en kort period på UGs redaktion var jag med och utarbetade programpunkten 48-timmar, där tittarna får följa en person eller ett skeende under två dygn. I mitt absoluta favoritavsnitt följer reportern Bernard Mikulic en ung kvinnlig missbrukares första dag på fri fot efter ett fängelsestraff. Inte en siffra men en otrolig inblick i ett liv fullt av abstinens.
Så strunta i siffrorna! Låt journalistiken innehålla lite mer kött och blod. Och lite färg, eller åtminstone några fler nyanser än svart och vitt.
