Värna mer om den nordiska språkgemenskapen
För ett par veckor sedan blev jag ombedd att göra en presentation för en grupp danska ungdomar som besökte Mittuniversitetet. Det hade jag inga problem med. Desto större problem fick jag med nästa önskemål. Föreläsningen skulle hållas på engelska, för danskarna kunde inte förstå svenska.
För ett par veckor sedan blev jag ombedd att göra en presentation för en grupp danska ungdomar som besökte Mittuniversitetet. Det hade jag inga problem med. Desto större problem fick jag med nästa önskemål. Föreläsningen skulle hållas på engelska, för danskarna kunde inte förstå svenska.
Det här är bara ett av många tecken på att den nordiska språkförståelsen försvagas. Alla, inte minst alla som arbetar inom medierna, borde värna mer om den språkgemenskap vi har i Norden. Om vi slår över till engelska i samspråk med våra grannar går något värdefullt förlorat.
Därför vägrar jag att tala engelska med danskar. Och det visade sig att de unga danskarna förstod min svenska presentation alldeles utmärkt. Men, noterade de, jag talade ju annorlunda än de svenska gymnasieelever de umgicks med under sin utbytesvistelse i Sundsvall.
Visst gjorde jag det. Och hemligheten låg inte i att jag råkar vara en skorrande skåning i Norrland. Det är en myt att danskar förstår skånska bättre än andra svenska dialekter. Vad jag gjorde var att jag talade lite långsammare och tydligare än normalt, jag undvek vardagsuttryck, jag sökte synonymer med nordiskt ursprung och jag kastade in ett och annat danskt ord som förtydligande.
En liten extra ansträngning behövs för att kommunikationen över de nordiska gränserna ska fungera. För några årtionden sedan var det för de flesta helt naturligt att i mötet med grannfolken göra anpassningar i riktning mot en gemensam ”skandinaviska”. Avståndet dit har förstås aldrig varit helt rättvist. Islänningar, färingar och grönländare har tvingats ta stora steg bort från sina språk med stöd i sin skoldanska, finnar och samer har fått ta klivet via sina länders andra språk och danskar och norrmän har i stor utsträckning anpassat sig mot svenskans ordförråd och uttal medan svenskarna bara har behövt göra mindre justeringar.
Tyvärr verkar många – från alla länderna – numera känna sig lite löjliga i detta språkliga gränsland, även om de har kunskap nog om grannspråken för att göra en anpassning. Om man inte når fram genom att prata på som man alltid gör på sitt modersmål eller klarar att tala grannspråket så gott som perfekt, slår man hellre över till engelska. Det kan verka som en smidig lösning för stunden, men mycket går förlorat. Studier visar att åtminstone vi svenskar har en stark tendens att överskatta vår engelska språkförmåga och underskatta vår förmåga att förstå norska och danska när vi själva gör bedömningen, medan resultatet av rena språktester visar det motsatta.
Med en minimal inlärningsinsats kan vi nå mycket längre i vår förståelse av grannspråken än vad vi kan uppnå efter flera års studier i engelska. Det enda som krävs är motivation, övning och förebilder. Därför önskar jag mer nordiskt material i medierna och vill slippa höra svenska journalister göra nordiska intervjuer på engelska.
Det är lite lustigt att tänka sig att debatten kring tidningsspråket för hundra år sedan ofta rörde det danska och norska hotet mot svenskan. Många artiklar översattes från grannländerna, med påföljd att danismer och norvegismer slank igenom. Exempelvis ansåg språkpuritaner att den fula danska ankungen ”förståelse” var helt onödig, när svenskan redan hade formen ”förstående”.
Den som i dag vill öka sin nordiska språkförståelse finner god hjälp på www.nordisk-sprakrad.no, som bland annat erbjuder Catharina Grünbaums skrift Att förstå varandra i Norden, och i nätordboken Tvärslå på ordbok.nada.kth.se.
mediespråkslärare vid Mittuniversitetet
