Vårt behov av godhet

Han var en oerhört trevlig person. Och det var svårt att förmedla. Ännu svårare var det för den redaktör som beställt artikeln att acceptera att en människa som symboliserar något helt igenom ont, faktiskt kan vara rätt så behaglig att umgås med. Ja, faktum är att riktigt obehagliga personer ofta är de roligaste att intervjua. Det finns helt enkelt gott om trevliga mördare.

I vår beskrivning av världen vill vi samtidigt gärna göra fattiga till hjältar. Det här gäller inte minst när vi skriver om bistånd. Med hjälp av en fixare, en organisation eller kanske en lokal aktivist har vi åkt ut till byn eller slumområdet för att få veta ”hur det egentligen är”, långt från elitens ministerier och glaspalats. Så vi går runt med glada barn i släptåg, träffar ensamstående mammor som kämpar för att få vardagen att gå runt och lokala ledare som säger kloka ord.

Ofta har vi bara en chans. Och inte sällan har vi på förhand bestämt oss för hur materialet ska vinklas. Kanske är det till och med så att vi ska skriva om ett projekt som genomförs med stöd av just den organisation som hjälpt oss med alla kontakterna. Vi står i tacksamhetsskuld, och i grund och botten tycker vi att det de gör är viktigt; de är goda människor.

Annons

För är man fattig och kämpar för en god sak så är man också en godhjärtad människa som vill allas bästa. Så ser vår bild ut. Men hur gör vi när bilden inte stämmer med verkligheten? När den legendariske människorättsförsvararen behandlar sina medarbetare som skit, när flyktingen som räddat sin familj ur Medelhavets vågor några dagar senare misshandlar sin fru, när organisationen som räddar människor ur IS klor sätter sprätt på (delar av) våra pengar under några nätter på ett lyxhotell.

Vilken berättelse väljer vi att förmedla?

6 000 tecken, 120 sekunder radio (eller TV) ger inte mycket utrymme för nyans och ambivalens. Undermedvetet vet vi också att om vi berättar den där underliggande, obehagliga delen av verkligheten så riskerar det stora – och viktiga – att försvinna och förringas. Kanske kommer hela människorättsförsvararens livsgärning att reduceras till en fråga om tafsandet på de kvinnliga medarbetarna. Så hur viktigt är det – egentligen – att berätta den där ”andra” historien? De som räddats från IS har nog inget att invända mot att en del av pengarna försvann, de blev ju trots allt räddade.

Att skildra flera motsägelsefulla sidor av samma verklighet är svårt nog när det handlar om Sverige, det märktes inte minst på reaktioner efter Federico Morenos artikel om den omvända rasismen i Malmöstadsdelen Seved. Hur ska det då inte bli när vi skildrar ett land långt borta, ett sammanhang som våra läsare/tittare/lyssnare inte har någon förkunskap om?

I tider som dessa är vårt behov av hjältar kanske större än någonsin. Men kan vi begära att människor ska vara helt igenom goda? Denis Mukwege, den prisbelönte chefsläkaren vid Panzi-sjukhuset i Kongo som behandlar våldtagna kvinnor, är nog en av världens allra mest godhjärtade människor. Hur mycket jag än letar hittar jag inte en enda kritisk rad om honom. Men tänk om det finns något i Denis Mukwege karaktär som inte är helt perfekt, om hans liv också rymmer en annan sida? Kommer vi då att känna oss lurade för att vår bild inte stämde med verkligheten, kommer vi göra ner allt han står för som ett sätt att lindra vår egen besvikelse?

För den förment gode riskerar straffet att bli dubbelt.

                                                                                          David Isaksson

P.S. Hur gick det då med den där intervjun i Chile för så många år sedan? Jo, den publicerades tack vare en redaktör som redan då förstod att världen – även den utanför Sverige – bestod av mycket mer än bara svart och vitt.