Vem blir mysigast i valet 2006?
En politikers popularitet beror förstås i första hand på handling och politisk gärning. Men likt börsmäklarna kan vi journalister prata upp eller ned en politikers värde. Och orden är ofta i svart eller vitt, antingen eller. Vi gillar en vinnare – tills vi tröttnar.
En politikers popularitet beror förstås i första hand på handling och politisk gärning. Men likt börsmäklarna kan vi journalister prata upp eller ned en politikers värde.
Och orden är ofta i svart eller vitt, antingen eller. Vi gillar en vinnare – tills vi tröttnar. Då ratar vi det vi själva varit med om att skapa.
Den strålglans vi strör kommer nästan alltid från flocken. Och när vi sågar, sågar vi också i flock, allihop på en gång.
Jag kommer ihåg för ungefär fem år sedan när Göran Persson var på pressträff med riksdagsjournalisterna någon dag efter att han framträtt i soffan hos Kristian Luuk.
Över en natt hade Persson blivit det stora samtalsämnet. Inte politiker Persson, utan personen Persson. Plötsligt förstod vi alla samtidigt att Göran Persson är en människa, en sådan som vi andra här på jorden. Han kunde busa med Luuk, skämta och skoja. Känslig var han också. Om vi slog honom gjorde det ont – han var som vilken Shylock som helst. Men hallå! Han var ju en buffel, det var vi ju överens om.
bryt
Den kollektiva chocken spred sig bland oss politiska reportrar. Och det var där någonstans bland kuddarna i Luuks soffa som det vände för Persson. I alla fall tillfälligt. Han sa själv när han träffade riksdagsjournalisterna, efter att ha outats i TV som Mys-Persson, att han fått blodad tand. Nu skulle det bli fler liknande framträdanden, berättade statsministern, som kan vara förvånansvärt öppen med vilken strategi han tänker lägga upp.
Vi hängde på. Vi hjälpte Persson att genomgå en metamorfos. Djuret i Persson var borta – nu var det Trivsel-Torsten som tagit sin boning i statsministern. Mellan de två fanns ingenting, det var antingen eller. Sedan blev Persson ordförande i EU – då stärktes hans aktier ytterligare för varje gång han påpekade att hans bäste kompis hette Tony Blair. Det var på den tiden då också Blair hade strålglans och i den fick Persson sola sig. Och vi journalister hjälpte honom att fälla upp solstolen.
bryt
Men efter ett tag tröttnade vi förstås på Mys-Persson. Hur många gånger kan man fråga om halvvegetarianismen, den nya kärleken, promenaderna på Harpsund? Vi hade fått nog, nu kunde vi Persson. Kanske tröttnade vi lika mycket på oss själva som det vi rapporterade om.
Precis som Persson är ju vi journalister människor och människan tycks ha en dragning åt att hoppa på segertåget. Så var det när Lars Leijonborg rullade runt i sin triumfvagn genom valrörelsen 2002. Vi hjälpte honom att dra den. Inte nog med att Leijonborg blev Lejonkung, vi upptäckte att han var rolig också, att han klädde i polotröja. Uppmuntrad av sin nya roll blev Leijonborg så intim med oss och hela Sverige att han avslöjade sina mest privata vanor och ovanor med rakhyveln.
bryt
Nu är Leijonborg tillbaka där han var förut. Ingen polotröja, ingen humor, ingen lejonkung och ingen hyvel.
När Carl Bildt lämnade Sverige och reste till Balkan klädde vi av högerspöket Bildt det vita lakanet och satte på honom hjälteglorian i stället. Plötsligt gjorde vi honom till fredsduva i Sarajevo och Sveriges hjälte i världen.
Inför valet den 17 september kommer vi helt säkert att kunna kora en ny effekt – en sådan uppstår nästan varje val. Det kan bli Maud Olofsson för hennes folklighet. Det kan bli Göran Hägglund, som faktiskt kan vara lika rolig som Lars Leijonborg var när han var kung.
Men det vore ännu bättre om vi politiska journalister klarade av att se fler dimensioner än en och inte faller i trance samtidigt, över samma sak.
