Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

Vem kan man längre lita på?

Allt oftare måste jag ställa mig frågan, också när jag läser högst respektabla tidningar: vem är det som vill mig något? Och med vilken avsikt?

För en tid sedan refererades i en artikel på DN-debatt (5 februari) till en Sifo-undersökning som visade att en stor majoritet av svenskarna befarar att äldreomsorgen kommer att bli allt sämre. Tre fjärdedelar av de tillfrågade förklarade det med att ”kommunerna inte kommer att ha tillräckliga resurser”.

På frågan vad de tyckte att kommunerna skulle göra åt den saken svarade ”nästan hälften” att kommunerna borde effektivisera äldreomsorgsverksamheten, det vill säga producera mer och bättre äldreomsorg för mindre pengar, vilket onekligen vore praktiskt.

På frågan om den framtida resursbristen i äldreomsorgen verkligen kan lösas genom ekonomisk effektivisering gav inte Sifo något svar, däremot artikelförfattarna, som dels svarade ett obetingat ja och dels ägnade resten av artikeln åt att plädera för att privata äldreomsorgsföretag måste spela en avgörande roll i det sammanhanget.

Annons Annons

bryt

Jag tänker här inte diskutera budskapet, även om det finns gott om forskare och praktiker som hävdar att resursbristen i äldreomsorgen inte huvudsakligen är ett effektivitetsproblem och därför inte huvudsakligen kan lösas genom att kommunerna försöker upphandla alltmer äldreomsorg till allt lägre pris på en alltmer privat äldreomsorgsmarknad.

Vad jag här tänker diskutera är budbärarna.

En av de två författarna till artikeln på DN-debatt var förra statsrådet och folkpartiledaren Bengt Westerberg.

Det hade varit intressant att få veta vad Bengt Westerberg personligen tycker och tänker om äldreomsorgens framtid.

Det fick vi tyvärr inte veta eftersom det inte var personligen som Bengt Westerberg här yttrade sig utan Bengt Westerberg i egenskap av ordförande i en nybildad påtryckarorganisation som heter Äldreomsorgsföretagarna och som ska företräda den privata äldreomsorgens intressen. Den Sifo-undersökning som refererades i artikeln och som genom Bengt Westerbergs försorg härmed fick ett stort medialt genomslag var följdriktigt beställd och betald av Äldreomsorgsföretagarna som av Sifo hade beställt just sådana frågor som kunde förväntas ge just sådana svar som de privata äldreomsorgsföretagen skulle kunna använda i sin opinionsbildning och påtryckarverksamhet.

bryt

Jag tar Bengt Westerberg som exempel eftersom han är en person som i mina ögon byggt upp ett stort personligt förtroendekapital i det svenska samhället och vars debattartikel därför särskilt tydligt belyser en av mekanismerna bakom den fortgående förskingringen av förtroendekapital i det svenska samhället; utnyttjandet av personligt eller politiskt eller journalistiskt förtroendekapital för betald åsiktsproduktion och opinionspåverkan.

Bakom allt fler föregivet personliga åsikter och opinionsyttringar i den offentliga debatten kan man numera spåra ett arvode från en påtryckarorganisation eller en PR-firma eller en tankesmedja eller ett företag, kanske rentav en heltidslön eller ett bonusavtal.

Det är fullt möjligt att Bengt Westerberg personligen anser att fler privata äldreomsorgsföretag är lösningen på den offentliga äldreomsorgens kris, men i den här frågan har han likväl förbrukat mitt förtroende eftersom jag inte längre litar på att det är Bengt Westerberg personligen som talar till mig. En liknande förtroendeförlust gjorde på sin tid Kjell-Olof Feldt när han efter sin avgång som finansminister lade sig till med av vägutbyggnadsintressen betalda åsikter om vägnätets framtid.

bryt

Allt oftare måste jag ställa mig frågan, också när jag läser högst respektabla tidningar: vem är det som vill mig något? Och med vilken avsikt? Aldrig tidigare har så många betalda människor producerat så många beställda nyheter och åsikter för så många medier – och aldrig tidigare har det därför varit så svårt att veta vem som egentligen vill mig vad.

En till synes oberoende debattartikel kan vara en arvoderad påtryckning. En till synes journalistisk nyhet kan vara producerad av en PR-byrå. En ensam bloggare på nätet kan visa sig vara allt annat än ensam. En rekommendation från en arbetskamrat kan visa sig vara en bonusbelönad reklaminsats från en bzz-agent (se www.bzzagent.com).

Journalistens viktigaste kapital är läsarens förtroende, vilket är ett förtroende som bara kan byggas upp och upprätthållas om läsaren kan lita på att det är journalistens egen röst hon hör och ingen annans.

Varje gång vi tillåter läsaren misstänka att det i själva verket är någon annan som av oklara skäl vill henne något sågar vi ännu ett litet hack i den allt bräckligare gren vi alla sitter på.

Fler avsnitt