Vem ordnar bokcirkel om Olssons pastejer på Mediedagarna?
Olssons pastejer är en bok jag minns från tiden mina barn var små. Den lär barnen grundläggande företagsekonomi – och fångar bättre än det mesta problemet med mediehusens jakt på nya affärsmodeller.
Kanhända kan somliga i branschen känna igen sig i fabrikör Olsson.
Olsson driver en fabrik som gör omtyckta pastejer. Men sedan hans kamrer tömt företaget på pengar vet Olsson ingen annan råd än att blanda allt sämre råvaror i pastejerna.
Gamla matrester, skolböcker och till och med krukväxter mals ner i kvarnen. Folk märker det inte först, men efterhand tappar Olssons pastejer sitt goda rykte. Olsson byter inriktning. Nu ska inte folk längre köpa pastejerna för att de är smakliga pastejer, utan för att de kan hitta en strumpa eller en leksak i dem.
Behövs det så mycket fantasi för att se att Olssons pastejer handlar om jakten på affärsmodeller inom 2010-talets mediebransch?
Min spaning kring detta innehåller tre färska exempel.
1. Kvällstidningarna börjar med sponsrade texter som ska likna journalistik och publiceras under tidningarnas vinjett.
– Ingen fara, läsarna ska tydligt se att det är sponsrat, försäkrar kvällstidningscheferna.
Nej, i början märkte man inte heller om det slank med lite potatisskal och gammal gröt i Olssons pastejkvarn.
2. Via sociala medier lockas jag av rubriken ”Zlatan!” och en länk till en film som utlovar ”Här är Zlatans hemliga jaktstuga – kolla vad som händer när vi knackar på”. Jag blir nyfiken och ägnar fyra minuter av min dag åt att först titta på en halvminut reklam och sedan en film där en reporter stånkar sig fram i snön för att komma till en fjällstuga som sägs tillhöra Zlatan. Reportern knackar på. Och svaret på vad som händer när ”vi knackar på” är: ingenting.
Jag ser framför mig hur de sitter på koncernens sociala-medier-kontor och räknar ihop hur många som klickat på filmen och rubricerar det som en succé. Jag föreställer mig också hur de kluckar åt hur töntar som jag lurats av den Se & Hör-iga vi-lovar-mer-än-vi-kan-hålla-rubriken, och lyfter fram det som ett gott exempel på koncernens sociala medier-kurser.
Många köpte också Olssons pastejer fram till dess att de upptäckte att innehållet inte längre höll vad det lovade. Sedan köpte de dem inte längre. Alls. Kalkylen håller. Tillfälligt. Du kan bara utropa ”Titta här, vad kul!” utan att ha täckning för det en gång. En rimlig kalkyl bör även beräkna ökad badwill hos dem som känner sig lurade. Så gäller i alla fall för fabrikör Olsson.
3. En stor tidningskoncern brottas med fallande upplagor. Tio procent i snitt ungefär det senaste året. Hur ska man klara ekonomin? Koncernen mäter priskänsligheten hos prenumeranterna. Och finner att priset kan höjas och tidningen kan försämras rätt mycket utan att de säger upp sin prenumeration. Så därför ”justeras” prenumerationspriset. Uppåt. Rejält. För man tappar ju ändå inte de prenumeranter man har.
Olsson kan höja priset på sina pastejer och behålla sina trognaste kunder. Men ju mer han höjer priset och samtidigt försämrar kvaliteten desto färre nya kunder får han. Till slut blir de en produkt bara för de få trogna köpare han har kvar.
Och överfört på en tidningsbransch där de ”prisokänsliga” prenumeranterna är 65 år och äldre, är det att bestämma sig för att låta tidningen dö med sina läsare.
Hur går det då för Olsson? Kamreren blir sugen på en pastej, men upptäcker att den är oätlig och innehåller en tennsoldat. Han ångrar sig, återvänder och återför pengar att börja göra pastejer av goda råvaror igen.
Olsson får till slut kunderna tillbaka. Och sagan får ett lyckligt slut.
I mitt huvud växer det fram en fantasibild. Jag ser hur branschens direktörer samlas för en liten bokcirkel kring Olssons pastejer vid de kommande Mediedagarna i Göteborg. Jag ser hur de dricker rödvin och börjar diskutera affärsmodeller och kundlojalitet.
Kanske kan samtalet leda vidare till vilka råvaror som behövs för att behålla förtroendet för produkten journalistik. Den där affärsidén allt byggde på från början.
PS. Barnboken Olssons pastejer (Rabén & Sjögren, 1988) är skriven av Peter Cohen och tecknad av Olof Landström. Den finns inläst för Barnradion i P4 och går att lyssna på här. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/34163?programid=2998
Läs också Olle Lidboms inlägg, där han går i polemik med Björn Häger.
Och här är Björn Hägers svar på Olle Lidboms inlägg.
