Vem överlever?
Den traditionella medievärlden genomgår ett stålbad och framtiden är oviss. Vilka tryckta medier kommer att överleva internet?
Kommer det att finnas några dagstidningar kvar om fem år? Hur kommer nästa generations läsares vanor att te sig? Kommer vi om tjugo år vara lika nostalgiska över papperstidningen, som vi idag är om VHS:en och skrivmaskinen?
Ingen kan svara på dessa frågor. Det vi vet är att tiderna för oss journalister numera är dåliga. Nedskärningar och lågkonjunktur har gjort allt fler journalister arbetslösa. Utmaningarna och möjligheterna med den nya tekniken är fortfarande ogreppbar.
När branschens förutsättningar och framtid ifrågasätts aktualiseras degrundläggande frågorna som rör vårt yrke. Låt oss, innan vi går vidare, konstatera att vi har de bästa förutsättningar för god journalistisk. I Sverige råder yttrandefrihet och pressen är fri. Med andra ord; branschen påverkar och styr på många sätt sitt eget öde. Det finns förutsättningar för bra innehåll.
Låt oss ställa oss en fråga som läsare. Varför ska jag läsa en tidning? Mitt svar är: för att få veta och lära mig något nytt. De flesta skulle instämma i det. Journalistikens framtid ligger mycket i detta svar: Nyheten.
Ingen skugga över ledar- och kultursidorna som erbjuder reflektion och eftertanke, men det är allt svårare att hävda spets med en fast personalstyrka på några personer som ska täcka ett gigantiskt fält – när sakkunniga kan lägga ut långa och välgrundade texter på nätet. Nätet skapar en hård konkurrens för oss skribenter, nu när rekryteringsbasen är allt bredare tack vare nätet. Kultursidorna har oftast en grupp av frilansare som kopplas till tidningen och är därför mer flexibel inför kommande förändringar än ledarsidorna, som med ett fåtal anställda förväntas bevaka all politik. Mindre fasta kostnader och bredare kompetensområden underlättar i stora förändringsfaser.
Vad nästan alla tidningar skurit ned på är nyhetsredaktionerna – den plats i tidningen som troligtvis berör och intresserar de flesta läsare. Nyhetsredaktionerna som ägnar sig åt det arbete som få andra har råd att göra. Det tar tid och kräver specifik kunskap att leta nyheter och det är resurskrävande. Många av grävjobben resulterar inte i någon nyhet och måste släppas. Men förvånansvärt oftast (ibland tack vare tips från allmänheten) hittar nyhetsjournalisterna material som är av intresse för allmänheten och som belyser oegentligheter i vårt samhälle eller utanför våra gränser. Nyhetsjournalistiken är oumbärlig och ändå är det där nedskärningarna är tydligast, till förmån för nöje- och livsstilsmaterial som brer ut sig i tidningarna och i bilagorna. Av någon anledning har mediehusen förflyttat de större satsningarna till de områden inom journalistiken som är mest flytande och otroget.
Kvällspressens legitimitet och värde har länge legat i rollen som den vanliga människans röst och förlängda arm. Nyheterna syftade till att hjälpa individerna mot makten. Allt färre satsar på grävjobben och allt fler återanvänder material. Lösningen på detta finns dock inte på nätet. Här har traditionella medier fortfarande en viktig roll att spela.
Därmed inte sagt att nätet ska uteslutas som redskap. Vad händer med en bransch strävar efter att kortsiktigt maximera chefers bonusar och öka aktieägarnas utdelning? Risken finns att fokuset flyttar bort från journalistikens kärna. Kvar blir varumärken som i bästa fall förknippas med den tid då tidningar levererade nyheter till sin uppdragsgivare: till allmänheten.
