Vem ska betala för Dagens Nyheter?
Några av mina bästa vänner prenumererar inte längre på Dagens Nyheter. Det behöver inte betyda något i det långa loppet eftersom de, liksom jag, på det stora hela tillhör en generation på avveckling. Några av mina yngre anhöriga prenumererar inte heller på Dagens Nyheter, vilket däremot kan betyda något i det långa loppet eftersom de onekligen tillhör en generation i utveckling.
Några av mina bästa vänner prenumererar inte längre på Dagens Nyheter. Det behöver inte betyda något i det långa loppet eftersom de, liksom jag, på det stora hela tillhör en generation på avveckling. ”Vi kan ju läsa dig på nätet”, säger de för att inte såra mig eftersom de vet att jag då och då skriver i Dagens Nyheter.
Några av mina yngre anhöriga prenumererar inte heller på Dagens Nyheter, vilket däremot kan betyda något i det långa loppet eftersom de onekligen tillhör en generation i utveckling och dessutom av mig och mina generationskamrater fått otaliga chanser att på Dagens Nyheters bekostnad prova tidningen gratis i tre månader men likväl inte ansett sig ha lust eller råd att prenumerera vidare på egen bekostnad.
bryt
Efter att under några veckor ha fördjupat mig i den länge förebådade tabloidversionen av samma tidning är jag tills vidare övertygad om att ingen av mina nära och kära DN-svikare kommer att låta sig lockas tillbaka.
Övergången till tabloid var DNs stora tillfälle att övertyga gamla och nya läsare om att den är värd sin prenumerationsavgift (för närvarande drygt 2 300 kronor om året i Stor-Stockholm). Enligt min uppfattning fanns det bara ett sätt att göra det på; att tydligt markera yttre och inre distans till gratistidningarna, att tydligt visa att man konkurrerade med kvaliteten på sina texter och inte med storleken på sina bilder eller tjockleken på sina annonsbilagor eller marknadskänsligheten i sina ämnesval eller kostnadseffektiviteten i sin nyhets- och notisproduktion. En tidning som huvudsakligen försöker konkurrera med det senare kommer i längden att få svårt att motivera varför den ska ta betalt av sina läsare. De annonsdrivna gratistidningarna har blivit allt skickligare på att till låga kostnader producera något som tidvis är förvillande likt en publicistisk produkt. En publicistisk produkt som Dagens Nyheter måste följaktligen bli allt skickligare på att tydliggöra skillnaden mellan det ena och det andra.
bryt
Den Dagens Nyheter som de senaste veckorna förvisso har gjort vårt köksbord mera lättnavigerat har åtminstone hos mig skapat en begynnande känsla av att dess ledning inte förstått den saken. Eller inte haft mandat eller förmåga omsätta sin förståelse i publicistisk handling. Efter omläggningen har tidningen till det yttre blivit mera lik en gratistidning – inte mindre – och till det inre mindre publicistiskt genomtänkt – inte mer. Tydligast märks det naturligtvis i den omgjorda huvuddelen där förstasidan blivit mer spekulativ, texterna mer splittrade, bilderna större och datorgrafiken mera rutinmässig. Jag tycker mig ana att de många bilagorna nu blivit själva huvudsaken medan stor oklarhet tycks råda om vad som ska stå i den huvuddel som återstår sedan bilagorna skakats ur – och vad som där ska räknas som en huvudnyhet. Härom söndagen upptogs hela (!) förstasidan av nyheten om en delikat privatangelägenhet inom familjeklanen Ingmar Bergman.
bryt
Ett sådant hugskott är inte ett tecken på publicistisk ambition. Det är inte ens ett tecken på publicistisk djärvhet. Det är ett tecken på publicistisk panik. En prenumererad tidnings förstasida kan möjligen se ut hursomhelst men den kan inte se ut hursomhelst från en dag till en annan – än mindre ge uttryck för vilka publicistiska nycker som helst. En publicistiskt driven tidning är en personlighet. En personlighet byter inte ansikte från en dag till en annan.
För en tidning med Dagens Nyheters publicistiska historia och ”varumärke” finns tyvärr bara en långsiktig väg till framgång i en värld av växande mediebrus och fler gratistidningar – och det är att göra sig mindre beroende av de betalande annonsörerna och mer beroende av de betalande läsarna. Detta kan i sin tur bara ske genom att tillräckligt många betalvilliga läsare görs beroende av det slags skribenter och det slags journalistik som en gratistidning aldrig kommer att kunna erbjuda.
Jag skriver ”tyvärr” eftersom jag inser att vägen är lång och svår och riskfylld och eftersom jag just nu inte ser några verkliga ansatser till ett sådant vägval.
