Verifiera väljer lagreglering – det är en farlig väg

Teorin bakom mediernas självreglering ser ut så här:

Genom att själva ta ansvar för var anständighetens gränser går, och inte alltid utnyttja hela den frihet som grundlagen ger, så minskar lagstiftarens benägenhet att begränsa yttrandefriheten genom lag.

Som PO och MO har jag ofta fått frågan om den här teorin verkligen håller. Varje gång har jag med gott samvete kunnat säga att ja, det gör den. Titta på den frihet våra medier och medborgare har och jämför med andra länder. Där är det inte en självklarhet att man får bränna koranen, jaga kändisar med kamera eller exponera enskilda människor i utsatta situationer, som tiggare på gatan eller offer för ett terrordåd.

Annons

I svenska medier går allt det där för sig. Skälet är att svenska medier i hundra år inte bara diskuterat vad lagen tillåter utan också vad som är lämpligt, rimligt, proportionerligt och anständigt. Det har skapat en återhållsamhet, som gjort att vi på det stora hela fått behålla vår frihet – att utnyttja när det verkligen är motiverat.

Men återhållsamhet kan inte påtvingas. Självreglering fungerar bara för dem som vill självreglera. Därför har några händelser på senare tid fått mig att fundera över den här teorins gränser.

En sådan händelse är kammarrättens dom på försommaren som riktade sig mot databasföretaget Verifiera. Domen förbjöd Verifiera att distribuera/sälja personuppgifter som rör tvångsvård. Domen tar stöd i EUs dataskyddsförordning, GDPR.

Verifiera har utgivningsbevis och anser sig ha skydd av Yttrandefrihetsgrundlagen, som tillåter undantag från GDPR för journalistisk verksamhet. Publicistik är just vad Verifiera sysslar med, enligt styrelseordföranden Gunnar Axén, tidigare moderat riksdagsman, i SRs program Medierna den 1 juli. Han underströk dessutom att materialet som man för vidare är offentliga handlingar som sekretessprövats av berörda domstolar. Domen ska överklagas.

Axén menar alltså att eftersom det är offentliga handlingar är det bara att köra på. Det är motsatsen till mediernas hantering av etiken. I medievärlden gör utgivaren bedömningar i varje enskilt fall. En uppgift som är laglig att publicera kan ändå vålla en oförsvarlig publicitetsskada – och då kanske man ska avstå från publicering.

Medierna har valt självreglering, medan Verifiera väljer lagreglering, det vill säga att allt är OK så länge det är lagligt, utan att överväga konsekvenserna för de berörda. Något säger mig att den taktiken inte kommer att vara lika framgångsrik som självreglering. Den som lutar sig mot lag, i stället för anständighet, får finna sig i nya lagar. Och bollen är i rullning; i början av sommaren tillsatte regeringen en utredning som ska se över grundlagsskyddet för rättsdatabaser.

En hårdare reglering på detta område drabbar även journalistiken, då det kan bli svårare för journalister att få tag på relevant material. En annan följd kan bli att medierna inte kan publicera känsliga uppgifter även om allmänintresset väger tungt. Åtminstone inte utan konsekvenser för den ansvarige utgivaren.

Utvecklingen är, utan att ta till överord, oroande.