Vi behöver allas röster
Det är mycket snack om representation och identitetspolitik.
Om vem som får säga vad och vid vilka sammanhang. Om avsändarens egenskaper. Om åsikter kontra identitet. Om vilka som besitter tolkningsföreträdet. Vilka som har legitimitet att uttala sig och har trovärdig utifrån egenskaper och erfarenheter.
På ledarsidor, i krönikor och sociala medier beklagas det över trånga åsiktskorridorer, snäva ideologiska ramar och slutna rum. Mest indignerade är lustigt nog de mest etablerade journalisterna med breda mediala plattformar. De låter lite som rättshaverister och konspirationsteoretiker när de hävdar att de inte längre får uttala sig om vissa saker. Att det finns ”saker man inte längre får säga i det här landet” om man inte har vissa egenskaper eller erfarenheter. Men vilken ljusskygg kraft har ockuperat vårt land och naggat vår högt aktade yttrandefrihet i kanterna? Vilka är dessa åsiktspoliser som skriver det offentliga samtalets oskrivna regler?
Vilken deus ex machina orkestrerar opinionen och dikterar vilka som får eller inte får uttala sig. Vilka har makten att censurera röster för att de inte är tillräckligt trovärdiga?
Detta är ingenting nytt. Journalistikens mål är och har alltid varit vittnesmålen. De självupplevda berättelserna. Vår yrkeskår har alltid premierat nakna narrativ framför teorier. Erfarenhet har alltid vägt tyngre än åsikter. Det är skillnad på att vara städerska och ha en städerska som någon arbetarförfattare formulerade det.
Men det ena utesluter inte det andra. Den demokratiska dialogen behöver disparata röster. Precis som i Ring P1 där vem som helst kan tycka till om vad som helst utan att på förhand ha redogjort för egenskaper, preferenser, klasstillhörighet, funktionalitet, eller födelseort. Ett öppet, dynamiskt och konstruktivt samtal sker i skärningspunkten av vitt skilda åsikter och erfarenheter som kan förenas, förmedlas och förädlas.
När vi komponerar P1 Debatt är ett av våra kriterier att gästerna har egna erfarenheter av frågan vi ska avhandla. Vi vill att de ska förmedla bilder och scener inifrån. För att samtalen ska bli intressanta får rösterna inifrån möta rösterna utifrån. De får möta teoretikerna, experterna, forskarna som kan approchera frågan ur ett annat perspektiv.
Det betyder inte att de är mindre viktiga eller riktiga. Det betyder bara att de behöver varandra som ett komplement för det perfekta pusslet.
Även om allt detta verkar självklart är det så infekterat att representation och identitet politiseras och polariseras och polemiseras.
Ibland låter det som den xenofoba mytbildningen om att någon lagt locket på. Att Pandoras ask förslutits av osynliga krafter med dolda agendor. Många köper denna verklighetsbeskrivning om vissas vetorätt och tabubelagda tystnader.
En tung kritiker som haft privilegiet att publicera sina åsikter i decennier beklagade sig i en kvällstidningsintervju över att han som vit, svensk, äldre man inte fick tycka till om rasismen. En man som inte gjort annat än tyckt offentligt menade nu att han fråntagits rätten att tycka till. Var kommer den här paranoian ifrån? Varför känner sig mannen plötsligt tystad? Varför räds vissa över att bli symboliskt slagna på fingrarna eller tillrättavisade?
Våra medier har de senast åren successivt rört sig mot en ökad mångfald. Flera röster gör sig hörda. Flera kan direkt ge motbilder och nyansera vedertagna sanningar.
I takt med att flera olika människor, med olika egenskaper och erfarenheter, får komma till tals blir de som var vana vid att alltid veta bäst och ha rätt lite oroliga. De som satt på sina piedestaler ser sig plötsligt utmanade och ifrågasatta. Av både kollegor och mediekonsumenter.
Om vi verkligen menar att vi önskar mera mångfald och vill bredda rekryteringen för att få in olikhet handlar det om representation. Det är trovärdiga, initierade inifrån-röster från en vidare värld. Det är journalister med erfarenheter som speglar vår läse- och lyssnarkrets, våra tittare och konsumenter. Att då samtidigt strida för att representation och identitet inte ska få spela någon roll är ingenting annat än ett sista rop på hjälp för att få behålla status quo.
Man behöver inte välja antingen identitet eller åsikt. Vi kan kombinera både och. Även om de som alltid haft förmånen att beskriva världen vägrar släppa ifrån sig pennorna till dem som alltid blivit beskrivna. Ty båda behövs.
