Vi behöver en svensk ”media watchdog”
Vad skulle domen bli för svenska medier om en granskare tog ett helhetsgrepp på rapporteringen kring #metoo? Hur skulle utlåtandet lyda om man tog sig tid att analysera de skriverier kring Stadsteatern i Stockholms chef, som direkt ledde till hans självmord?
“Tid” är ett nyckelord här, för trots att flera kompetenta svenska medier – inklusive Journalisten – besvarar den klassiska frågeställningen “Vem granskar granskarna?”, verkar de i ett publiceringsklimat som blivit allt mer pressat (och där teckenmängderna sällan överstiger 10 000).
Samtidigt har behovet av oberoende mediegranskningar blivit allt större. “Fake news”, det vill säga vinklade nyheter, texter publicerade av icke-journalister utan kunskap om källgranskning samt rena propagandasajter florerar och urholkar, paradoxalt nog, förtroendet för den goda och oberoende journalistiken. När auktoritära ledare i både öst och väst driver på utvecklingen brådskar det att rycka ut till mediernas och pressfrihetens försvar.
Av tids- och utrymmesskäl blir det ofta inte mer än en notis, krönika eller webbartikel av vår tids mest brännande publicistiska frågor. För att nämna några av dem som tryckts eller hörts i interna mediediskussioner den senaste tiden:
När skedde förskjutningen i public service mot att varje faktabaserat, tidigare okontroversiellt uttalande om SD numera måste bemötas med ett “Nu är ju inte Sverigedemokraterna här och kan försvara sig”? En reservation som signalerar till lyssnaren att vara skeptisk mot uttalandet ifråga?
Är bevakningen av kungahuset i landets medier så okritisk som man misstänker?
Hur bra är svenska journalister på geografisk mångfald, det vill säga att blicka bortom storstäderna, i sin nyhetsrapportering?
Och hur var det nu med namnpubliceringar av icke dömda?
Utöver att ta dessa större grepp borde man också granska enskilda publiceringar ur ett journalistiskt perspektiv (något helt annat än det “dömande” system med allmänhetens anmälningar och straffbeläggande som är PO/PONs och Granskningsnämndens uppdrag). Gjorde vi rätt som lät drevet gå mot den lokala politikern? Stod intensiteten i proportion till hans eller hennes felsteg?
För att inte nämna behovet av att vända den kritiska blicken inåt, mot våra egna redaktioner. Hur påverkas vi av skärmhetsen där varje artikel bedöms i antal klick i realtid? Gör den seglivade mansdominansen på sportavdelningarna att jämställdheten i deras bevakning är eftersatt – eller är sportjournalistiken tvärtom ovanligt jämställd i sitt fokus på prestation?
Universitetens medieforskare behövs förstås också. Men journalistisk granskning utförd av journalister får en annan legitimitet i medievärlden, är friare att dra slutsatser och blir rent allmänt inte lika tungfotad som den akademiska världen. Framför allt sänder det en viktig signal till en skeptisk allmänhet om att mediebranschen är beredd att både granska och kritisera sig själv. Kanske också på en daglig tillhörande sajt, där man går till botten med källorna bakom dagens nyheter, ifrågasätter tendentiösa rubriker och bildval eller särskiljer negativa publiceringstrender långt innan de (om någonsin) tar sig in i den etablerade medieforskningen?
Liksom den ledande amerikanska aktören Poynter Institute (poynter.org) bör en mediegranskande stiftelse samtidigt fortbilda journalister i ämnen som källkritik på nätet, hur man genomskådar vinklade och falska nyheter, utländska försök till mediepåverkan, och pressetiken kring namnpubliceringar. En svensk media watchdog kan sporra oss alla att bli bättre – och återvinna publikens förlorade förtroende. Vilka är med mig?
På Journalistens Debatt finns ett inlägg av Helena Stålnert, ordförande för Institutet för mediestudier, med anledning av Lisa Bjurwalds krönika. Läs Helena Stålnerts debattartikel här.
