Vi behöver färre hjältar och fler granskningar
Vi svenskar, upprepas det i både utländsk och inhemsk coronarapportering, har ett mycket högt förtroende för våra myndigheter.
Därför verkar de flesta av oss följa reglerna om social distansering, handtvätt med mera utan att ett undantagstillstånd krävs, vilket så klart är positivt. Många av oss sluter också upp i fördömanden om att inte kritisera myndigheterna (”experterna vet bäst!”), vilket är lite mer problematiskt. Den här svenska undergivenheten spiller också över på pressen. Det finns helt enkelt en motvilja mot tanken på att överheten inte skulle vara på folkets sida. I värsta fall utmålas sådana misstankar som rättshaveristiska eller konspiratoriska.
När min vårdgranskning BB-krisen – sveket vid livets början kom ut i höstas, noterade jag snart att många journalister misslyckades med att ställa makthavarna mot väggen, eller ens ställa de följdfrågor som borde vara obligatoriska. Snällt återupprepade man i stället att politiker, vårdchefer och andra ansvariga ansåg att ”det finns många olika bilder av läget i förlossningsvården, och de går inte alltid ihop”. Nej, tacka f-n för det. Den bild sjukvårdens ansvariga aktivt försöker projicera, inte bara inom förlossningsvården utan överlag, är en helt annan än den som drabbade patienter och underbetald vårdpersonal på golvet kan berätta om. Det räcker med att läsa ämnespress som Läkartidningen, Vårdfokus med flera de senaste 2-3 åren för att inse vidden av vårdkrisen. Det är därför medierna nu måste tuffa till sig i sin bevakning av området.
Sedan 2019 har visselblåsandet inifrån vården ökat i styrka, inte minst via initiativ som Sjukvårdsuppropet, vars vittnesmål från pressad personal sprids i sociala medier – också detta redan innan vi journalister lärde oss stava till covid och corona. Här finns i princip dagliga uppslag och insidertips. Men medierna lägger stort krut på porträtt av sjuksköterskor, läkare och epidemiologer som hjältar. Det känns extra lämpligt att påpeka detta i en facklig tidning: hyllande porträtt, uppblåsta epitet (är man verkligen en hjälte om man går till jobbet?), applåder och flaggningar är inte värt ett dugg i längden. Fler djupgående granskningar är vad som krävs, granskningar där man inte nöjer sig med makthavarnas medietränade ickesvar och sedan lägger ned storyn eller låter den självdö, utan där reportern biter sig fast och låter visselblåsares svar väga lika tungt i texten som en politiker med ambition att hålla sig kvar vid makten.
Ansvariga inom förlossningsvården har vinklat och mörkat om en rad allvarliga problem och missförhållanden. Det finns ingen anledning att tro att det inte finns märkligheter att gräva fram också i coronakrisen. Lokalpressen har precis som i landets BB-kris visat sig vara strået vassare än de stora medieaktörerna. På själva pressfrihetsdagen den 3 maj kunde Södermanlands Nyheter avslöja att sörmländska kommuner mörkat uppgifter om hur utbredd smittan är inom regionens äldreomsorg. Detta för att journalister inte skulle få tag på uppgifterna. Medierättsjuristen Jeanette Gustafsdotter riktade skarp kritik mot Sörmlands kommuner och kallade förfarandet för ”hårresande”.
Vågar man hoppas på att minst ett tiotal lokalredaktioner gjort samma granskning i sina egna kommuner när den här krönikan publiceras?
