Vi behöver fler digitala läroböcker
När nyheterna kommer slag i slag om hur kolleger på tidningarna förlorar sina jobb kan man börja ifrågasätta om det är rätt att utbilda så många fler journalister. Rimligen kan det inte finnas några jobb åt dem.
I Martin Schoris bok Online Only (Carlsson, 2016) – ges en annan bild. Schori lyfter fram hur Metro gjorde sig av med i princip alla som hade arbetat med den framgångsrika pappersprodukten i många år, för att sedan ersätta dem med unga journalister med digital kompetens. Visst har tidningarna färre anställda nu, men de rekryterar också.
Det känns inte bra i magen när gedigen kompetens och erfarenhet väger så lätt på den nya arbetsmarknaden. Men det finns trots allt en arbetsmarknad för nyexaminerade, om lärosätena hänger med.
Martin Schori har skrivit en lärobok för den nya generationen, där många studenter inte själva följer medier på något annat sätt än via tips i sitt facebookflöde. Det finns studenter som aldrig har funderat över hur en papperstidning är uppbyggd och som inte heller tänkt så mycket på hur ingångssidan på tidningens webbplats fungerar. Ändå vill de bli journalister, och Martin Schori menar att det är just de som är eftertraktade på redaktionerna. För nu handlar det om att tänka digitalt, från början, utan att kopiera papperstidningen.
Martin Schori utgår från sin erfarenhet på Aftonbladet.se och beskriver den snabbhet som krävs för att jobba med onlinepublicering. Det är realtidspublicering, TV, radio, bildspel och texter, och det handlar om att vara först, både lägga ut först och vara på plats först. Även om tempot alltid varit högt på kvällstidningar är det en ny värld där reportern publicerar sig hela tiden och inte jobbar mot en deadline. Eller en ganska ny värld. För nu handlar den digitala världen också om ett annat sätt att paketera. Nyheter ska ut via Twitter, Snapchat och Vine, det är snabbt och snärtigt och plötsligt är de tidigare förbjudna frågerubrikerna senaste grejen. ”X tycker Y — håller du med?”
Journalister ska numera också sköta distributionen själva. Det handlar om att sätta rubriker för olika kanaler, ibland enligt modellen LOL, OMG och WTF. (Laugh out loud, Oh my God och What the fuck), men också ”Win”, ”Gulligt” och ”Trashy/Fail”. Om man vill behålla känslan av morgontidning kan man i stället dra läsare från Facebook med ”gamefication” eller spelifiering, man gör helt enkelt en frågesport. ”Har du koll på senaste veckans nyheter?”
Nytt för denna tid är också att man ska bygga upp sin egen persona, sälja in via sociala medier med utgångspunkt från vem man är. Allt fler journalister sitter nu och diskuterar i webb-TV, poddar har blivit det senaste, trots att tekniken funnits länge. Debatter sänds via Bambuser och Publicistklubben håller därför numera offentliga tillställningar i stället för att vara en klubb för inbördes beundran. På samma sätt som denna krönika nu kan läsas av alla och inte bara av medlemmar i Journalistförbundet.
Det är sådant som vi äldre, som arbetat med nyheter kan känna oss främmande för, men som är en självklarhet för ungdomar som växt upp med att ha egna kanaler för att publicera sig.
Det är en välkommen bok som Schori har kommit med. Utbudet av läroböcker är begränsat och den utmärkta Webbjournalistik av Kristian Lindqvist från 2010 lär ut en journalistik som trots att den är digital ändå bygger på papperstidningens upplägg.
Lite plågsamt i Schoris bok är flertalet hänvisningar till brittiska Daily Mail, en tidning som senaste tiden publicerat flera artiklar som byggt på falskt skvaller om Sveriges flyktingsituation och som häromdagen avslöjades av Eskilstuna-Kurirens Alex Voronov med att ha hittat på en historia om en påstådd kvinnlig vaktstyrka i badhuset i Kalmar.
Men samtidigt visar Schori tydligt hur bedömningar görs på kvällstidningar – och han medger att han själv många gånger gjort fel. Hans diskussioner om etiska ställningstaganden och nyhetsbedömningar är intressanta även för dem som inte jobbar med journalistik, men som skulle vilja få insyn hur man tänker på en kvällstidningsredaktion.
Tyvärr kommer boken inte hålla lika länge som Björn Hägers Reporter – en grundbok i journalistik – men de studenter som vill lära sig hur man säljer in sig på arbetsmarknaden de närmaste två-tre åren gör klokt i att fördjupa sig i Martin Schoris aktuella tankegångar. Om tre år behöver vi kanske en ny bok. Kanske är det då vi börjar skratta åt stenåldersplattformen Facebook och återigen förbjuder frågerubriker.
