Vi behöver nya friska idéer
Jag försökte välja ett annat ämne än pengar för den här krönikan, men det gick inte riktigt. Tidningen jag arbetar på sedan 1998, Sydsvenskan, presenterade i veckan som gick ett sparpaket. Ungefär var femte anställd försvinner.
Man skulle då lätt kunna tänka sig ett mediehus i uppror. Rasande stormöten, våldsamt agg mot ägarna. Interna stridigheter om vem som ska spara var. Svordomar riktade mot de jävla idioterna på alla andra avdelningar.
För fem år sedan hade det kanske blivit så, hos oss eller hos Aftonbladet eller hos Svenskan eller Dagens Nyheter eller Expressen och dess systertidningar, som alla har genomgått eller genomgår liknande omstruktureringar.
Men inte nu. Insikten om läget har verkligen landat hos en majoritet av alla journalistiska yrkesutövare. Journalister är inte så dåliga på att räkna, och ingen utom Jan Guillou tror att de här neddragningarna kommer till på grund av ägarnas inneboende ondska. Kanske är 2011 det år i mediehistorien då man kan säga att branschen som helhet, från gamla pappersinriktade direktörer ner till en majoritet på varje redaktionsgolv, slutligen förstod.
Det är bra. Men det är ungefär tio år för sent.
Journalister ska vara särskilt bra på att förutse förändringar och tolka samtiden, och jag är rädd att den massmediala eftervärldens dom över oss som levde mitt i den här brytningstiden blir väldigt hård. Eftersom fakta inte har saknats – upplagestatistik och annonskonkurrens har man kunnat rita mycket entydiga diagram över sedan nittiotalets början ungefär – måste anledningen till vår seghet vara lika mänsklig som djupt deprimerande: Bekvämlighet och förnekelse.
Sedan tror jag inte att vi tjänar så väldigt mycket på att strimla tidningar, binda ihop remsorna och vandra Klaras gator fram och tillbaka som något slags medieflagellanter. Vi behöver idéer i stället, och vi behöver dem nu.
Jag ångrar redan att jag i en krönika i Sydsvenskan var så njugg mot medieprojektet Ajour – för även om Ajour som sajt nog inte uppfinner så mycket, utan kanske rent av skyndar på yrkets amatörisering och pengaflykten från det kvalificerade berättandet, så är det i alla fall ett nytt initiativ.
Vi har inte haft för många sådana, det tror jag vi kan enas om.
Så vad ska man göra, om man är en vanlig reporter, redigerare eller fotograf på hårt pressat medium just nu?
Det enda självklara: Ut och jobba. Ut och gör tidning. Berätta på ett sätt som kommer läsarna till största nytta.
Spionplan kan landa på Bromma igen. Tunnor med gift kan grävas ner på en industritomt medan du läser detta. Och för övrigt behöver Högsbys, Trollhättans, Fagerstas, Hotings och Nyköpings kommuns diarier kollas i dag också.
P.S. För övrigt anser jag att radiojournalisten Sara Lundin är en av våra finaste samtida berättare. Hennes dokumentär om raskravallerna i Jönköping är obligatorisk lyssning för alla som bryr sig om hur en bra story ska berättas.
