Vi kan inte bara lägga ut
Sedan 1990 har en tredjedel av Sveriges totalupplaga av tryckta dagstidningar försvunnit. Trenden är stadig, tydlig och odiskutabel. Ändå är diskussionen om papperstidningens framtid ungefär som den om klimatförändringarna.
Det vill säga: det finns forskare som säger att klimatförändringarna inte har ett smack med människan att göra – men de blir färre, och de räknas bort av större delen av vetenskapssamhället.
De ses helt enkelt inte som seriösa bedömare.
Jag är så fruktansvärt trött på att se människor i den här branschen stå böjda på knä mot pappers-Mekka, fem gånger om dagen. Titta bara på våra koncernledningar, som är beredda att ta hur mycket stryk som helst för att hålla gratistidningar under armarna. Hur kan det komma sig? Jag gissar att de har insett att betalningsviljan för dagliga nyheter är på väg att försvinna i generationerna födda efter 1980 (rätt) och drar slutsatsen att man måste testa något annat (rätt igen) och därför prövar med oändliga varianter på gratistidningar på papper (åt helvete fel).
Tänk om dessa hundratals miljoner hade satsats på internet i stället!
Det är min övertygelse att det kontinuerliga tapp dagspressen nu ser inte förklaras mer än delvis av innehåll. Tappen beror främst på att vår huvudsakliga metod att distribuera passar allt färre.
För upplagorna går nedåt – men besökarna väller samtidigt in på sajterna. Det betyder ju bara en sak: Folk vill läsa oss mer än någonsin! Bara inte på det sätt som vi har varit vana att distribuera oss.
Min kusin Axel är född 1989. Han har gått natur på gymnasiet, är skarp som ett rakblad, nyfiken och omvärldsintresserad och en självklar framtida akademiker. Han gör bedömningen att han aldrig kommer att prenumerera på en dagstidning – hur bra den än skulle vara. ”Det stämmer inte med hur jag läser”, säger han. Däremot är dn.se och aftonbladet.se självklara i hans dagliga rutin.
På kanske tjugo år måste vi förändra nästan allt. Intäktsmodell, distribution, arbetssätt. Att driva de här historiska förändringarna (herregud, det borde ju enbart vara roligt!) blir omöjligt om vi kräver att varje satsning ska vara tröskad och testad i fjorton fokusgrupper och dummyproduktioner och perfekt vid lansering. Vi hinner inte det.
Och om vi fortsätter att jobba med gårdagens tidning som facit för morgondagens sajt, om vi fortsätter att lita på att våra webbutvecklare ska ordna allt åt oss (byta servrar, riva upp hopplösa serviceavtal, bemanna, tjäna pengar, uppfinna hjulet, gå på vatten samt dela ut fem tallrikar lunch och två rumstempererat vatten från personalmatsalen till hela firman) medan vi skriver våra papperstidningsartiklar… Då kommer någon annan att göra de här förändringarna. Men inte hos oss, utan i en konkurrerande verksamhet, eftersom vi arbetar i konkurrensutsatta företag och inte med något slags naturursprungligt ämne i urberget, tvärt emot vad en del tycks tro.
Jag tror inte att vi – och med ”vi” menar jag hela kåren, utan undantag för mig eller någon annan – ännu greppar exakt hur mycket vi måste lära oss eller hur hårt vi måste arbeta.
P.S. Vet ni förresten vad Karin Mattisson, Karin Wettre, Christina Kennedy, Niklas Maupoix och Frida Boisen har gemensamt?
De är alla skickliga yrkespersoner som de senaste åren, tidigt i sina karriärer, har valt att söka sig bort från fasta jobb på Göteborgs-Posten.
Nog har jag sett att de har ett tjusigt atrium där på Polhemsplatsen – jag har bara aldrig fattat hur lågt glastaket faktiskt sitter.
