Vi måste se på vad vi gör med ny kritisk blick
Aftonbladet har denna höst kopierat en idé från The New York Times och skrivit en rapport.
Den granskar och vill förstå mediesamtiden, men riktar först och främst sökarljuset inåt.
Hur funkar Aftonbladet? Vad kan Aftonbladet? Vad vill Aftonbladet?
Direkt när jag hade läst den uppmanade jag en kompis på Bladet att absolut stanna kvar där. Hen har en tid övervägt att sluta.
Men ett företag som så pass öppensinnat tar sig an sina egna svagheter måste ha en betydande styrka.
I den rapport som The New York Times författade finns en nyckelmening. En mening som vi som älskar och tror på publicistiken har klamrat oss fast vid:
”We are winning at journalism.”
Vi är ledande i det journalistiska.
Det jobbiga har nu inträffat att den sentensen måste ifrågasättas.
Fram till i år har de stora medierna kunnat peka på sin obrutna webbtillväxt och konstatera: vi når rekordmånga. Aldrig har så många personer lagt så mycket tid på vårt innehåll. Ergo: vårt innehåll måste vara rätt.
Nu finns för första gången data som antyder en vikande digital tillväxt. Konkurrensen om människors tid – hårt uttryckt viralkatterna och det sociala livet på Facebook – har kommit till en kritisk punkt där de etablerade medierna inte längre vinner.
Medieforskare i Göteborg har konstaterat att vi har en växande andel unga som helt väljer bort allt som liknar traditionella medier, alltså inte bara sådant man måste betala för, utan allt annat också. De skapar sociala kretsar i stället, och skiter helt enkelt i krig och politik och ekonomi och allt som skapar motstånd eller dålig stämning.
Den här första signalen bör tas på största allvar. Meningen ”we are winning at journalism” är fullständigt livsfarlig. Den skapar utrymme för oss att sänka axlarna, dunka varann i ryggarna, och säga att vi gör allt rätt, att det bara är affärsmodellen som inte bär, just för tillfället.
Missförstå mig inte: vi gör mycket rätt. Jag skulle vilja hävda att 10-talet har varit fantastiskt i svensk journalistik, och varje påstående om att det var så väldigt mycket bättre förr bör synas med hjälp av komparativa arkivstudier.
Men det vi gör i dag är inte relevant för dem som betalar våra löner i morgon. Så är det. Vi behöver förstå det på ett bättre sätt. Vi är många – både på ledningsnivå och på individnivå – som måste titta på vad vi själva gör med en helt ny kritisk blick.
Dygnet har 24 timmar. Det är dem vi slåss om. Och det leder mig till en enkel slutsats:
Ju förr vi slutar tänka att vi vinner kampen om journalistiken, och i stället inser att vi är på väg att förlora kampen om tiden, desto bättre.
