Vi måste vara bättre än amatörerna
För inte så länge sedan fick fotbollsbloggen Baraben.com pris som årets sportblogg. Det var ett pris i rättan tid.
Jag brukar använda Baraben som exempel på hur entusiasternas massmedier nu i rasande fart slår ut proffsens: Jag gillar IFK Göteborg. Jag vill veta vad som händer i laget, och jag vill veta det i detalj. Baraben har en skribent på varje träning. Om Tobias Hysén inte har knutit skosnörena klockan 10.30 vet jag det före lunch. Och skulle det hända på träningslägret på Cypern? De skramlar pengar och skickar en rapportör dit också.
Göteborgs-Posten kan inte tävla med det. Inget betalmedium kan tävla med det. Eller rättare sagt: Inget medium som betalar sina journalister kan tävla med det.
Bara någon dag efter att Baraben prisbehängdes publicerade en av bloggskribenterna – som skriver under signatur, som i gamla tiders lokaltidningar – en föredömlig utredning av vad korsbandsskador är. Vem får dem? Hur diagnostiserar man? Hur behandlar man? Hur ser rehabträningen ut? Hur känns det i kroppen när man drabbas?
Detta var rakt igenom lysande journalistik – pedagogisk, självklar och smärtsamt aktuell för IFK Göteborgs supportrar.
Den var dessutom väl berättad.
Av en amatör.
Det är något för proffsen att fundera på. Det gamla argumentet "riktiga journalister är bättre" är ofta sant, men ingen naturlag. Ska vi alls kunna motivera vår existens måste vi alltså omsätta de värden som en etablerad nyhetsorganisation, en utbildning och arbetslivets mängdträning har gett oss på ett helt annat sätt än vad vi ännu gör. Det finns etablerade journalister som med sådan kraft vägrar att inse detta att de ger uttrycket "inbäddade reportrar" en helt ny mening.
Vi har inte tid med sådan ignorans.
Kraven har höjts radikalt. Det är fakta. Om vi då inte ser till att vara radikalt bättre än amatörerna, de passionerade fritidsrapportörerna, får vi snart söka oss en annan försörjning. Det är också fakta. Och det riktigt tankeväckande är att det i sig inte måste betyda att journalistiken försvinner. I vissa fall riskerar den visserligen att bli mer sårbar, mer korrupt, mer bortkollrad av PR-proffs. Den blir dessutom starkt präglad av åsikter.
Men i andra fall, som med Baraben.com, är den amatörproducerade bloggen redan det bästa som erbjuds i sin nisch. Lite partisk är den visserligen, okej då. Men gratis, detaljerad, passionerad och välberättad.
Vem tror att läsarna saknar de etablerade medierna då?
Ett reaktionärt perspektiv på detta presenteras av den engelske nätskeptikern Andrew Keen, som i sin bok The cult of the amateur går till storms mot hobbypysslarnas medelmåttighet.
Keen har en poäng, men han missar en annan: Hobbypysslarnas inlärningskurva lutar lika brant uppåt som upplagekurvorna lutar neråt.
Om vi menar allvar med våra personliga engagemang i yrket och yrkets betydelse måste vi börja utvecklas i samma hastighet som amatörerna. Annars är de snart lika professionella som vi – och med en konkurrensfördel vi aldrig kan tävla med.
Det vi menar med professionalitet – oberoende, upparbetat förtroendekapital, konsekvensneutralitet – är svårförklarat och inget man med självklarhet kommunicerar i en smart enrading. Alltså måste våra resultat kommunicera sådana värden åt oss, tydligare och bättre än någonsin förut. Alternativet är att vi allihop inom kort sitter och hatar våra liv på en PR-byrå.
