Vikten av att prata med en röst
När jag började på Aftonbladet 1987 var det första gången jag bänkade mig på en redaktion, första gången jag fick en fast inkomst som inte kom från A-kassan, första gången med eget postfack och en papperskorg som tömdes åt mig när jag inte var där. Jag hade ingen aning om vad det innebar att jobba redaktionellt, men i dryga 20-årsåldern lär man sig snabbt – och, om man anställts för sin lust att sticka ut och vara bångstyrigt individuell, ofta på hård väg.
Redan första veckan på jobbet fick jag veta vikten av att en tidning talar med ”en röst”. Def Leppard hade just släppt sitt nya LP-album ”Hysteria” och fått maxbetyget fem plus av Aftonbladets, som jag tyckte, gravt omdömeslöse hårdrockrecensent. Som förstekritiker och ansvarig redaktör för tidningens popavdelning skrev jag en krönika där jag gick i skoningslös polemik och fiaskostämplade Def Leppard-skivan.
Mina chefer informerade mig om att det var jag, och inte hårdrockskritikern, som varit omdömeslös, och förbjöd mig att fortsättningsvis ge egna, motsatta betyg på skivor som just fått sin officiella recension i tidningen av andra skribenter. Då tyckte jag cheferna hade fel. I dag vårdar jag ömt minnet av denna min första, och mitt livs nyttigaste, lektion i redaktionskunskap, eftersom den blottar både ryggraden och hjärtat i tidningsmakandets konst – i synnerhet när det gäller tidskrifter och månadsmagasin, som jag arbetat med de senaste 20 åren.
I förra veckan sade reportern Paul Frigyes upp sig från Journalisten sedan chefredaktören Helena Giertta ställt en krönika som hon ansåg kunna riskera en förvirring kring just vad tidningens enhetliga redaktionella ”röst” uttryckte. Jag sympatiserar med reporterns ståndpunkt i den sedermera Expressenpublicerade krönikan, om ”journalistrollen” i dag och i morgon, men lika mycket respekterar jag chefredaktörens bevekelsegrund för att i ett visst redaktionellt läge välja att inte publicera den.
Efteråt har det varit mer proteststorm än debatt. Flera kritiker har haft poänger jag hållit med om, men ytterst få har uttryckt förståelse för vad att redaktionellt ”tala med en röst” handlar om. I synnerhet debattörer från sociala medier-lägret har gjort detta till någon sorts amatörbanal ”ordet är fritt”-fråga där en redaktionellt avvägt ställd krönika i sig fått symbolisera dammiga gammelmediers överspelade värderingar.
Inom sociala medier, där alla är fria publicister, blir inga texter ställda. När ett aktivt redaktörskap omhuldas av nya medier-gurus handlar det oftast om ”kurerade” twittergrupper eller robottjänster som ordnar flöden man följer som automatiserade ”tidningar”, till exempel appen Flipboard eller webbtjänsten Paper.li. Det blir ett svårt glapp i debatten när många inte bryr sig om att skillnaden mellan tidningsmakeri och flödeskurering är att det förstnämnda är en psykologisk vetenskap och inte bara ett val av kranar att vrida på.
En redaktion i sig talar i princip aldrig med en röst. Men en tidning måste göra det, och det är en redaktionslednings kanske allra viktigaste uppgift och ansvar gentemot läsarna att se till att det uppfattas så.
En människa fastnar inte för en tidning och förblir den trogen bara för att tidningen lyckas samla tilltalande idéer och rubricera dem med spännande ord. Det är en grundläggande kommersiell-publicistisk vetenskap att en tidning måste tala till läsaren som en människa till en annan. Inte som en grupp människor, inte ens som ett kollektiv, utan som enskild, sammansatt personlighet. Ett lösnummerköp av ett nyupptäckt magasin är ett första förväntansfullt samtal med en ny bekantskap, en tidningsprenumeration är en trygg vänskap. Alla kan svika och göra bort sig, men när det ligger en personlig vänskap i botten tar både läsare och tidning ett större gemensamt ansvar för att vårda relationen.
Tidningars ekonomi bygger alltså på att uppträda som en mänsklig personlighet, tala med ”en röst”, ge läsaren känslan av att ”det här är mellan fyra ögon”. Men begrepp som ”en röst” eller ”en vän” kan inte reduceras till ”en linje”.
Jag har många gånger genom åren varit med om att ställa texter eller rata vinklingar på exakt samma grund som Helena Giertta gjort – texter som i många fall gått emot mina personliga åsikter. Men jag har publicerat mångfalt fler som varit minst lika meningsskiljaktiga. Så det går ju inte att endast se till de gånger sådana textidéer stoppats och påstå att det vid just dessa tillfällen handlat om att diktatoriskt ”strypa en diskussion”. Ser man till helheten har det förhållit sig precis tvärtom. Man har gjort bedömningar av hur debatten kan flöda som friast och mångfalden vara som rikast i förhållande till den sammansatta enskilda personlighet som är just ens egen tidning.
Om läsare tilltalas med monoton tjatröst om en enda åsiktslinje accepterar de sällan den av oss så åtråvärda tidningsvänskapen. Ett livstilsmagasin som lever på ”celebration journalism” vinner alltid på att ha sprickor i fasaden och odla exempelvis konsumtionskritiska texter i dessa; en branschtidning för journalister måste ha en mångsidigt polemiserande debatt. Men det krävs metodik för att uttrycka denna tredimensionalitet och samtidigt kunna tala i vänförtroende med ”en röst”, med sjungande melodi i stället för mässande. Detta görs genom att exempelvis dela upp åsiktsyttringar och temperament i avdelningar, att kontrapunktera avdelningarna (tidningsmakande är mer än något annat ett slags musikaliskt komponerande!), och att skilja på redaktionella och tillfälligt inbjudna skribenter. Hela tidningen, från omslag till bakvagn, måste genomsyras av denna filosofi i form av chefredaktörens publicistiska vision.
Och detta är lika viktigt oavsett om det gäller en Def Leppard–skiva från 1987 eller en dramatisk debatt om framtidens journalistik.
KJELL HÄGLUND
