Viktiga frågor som inte längre är heta
Det var inte bättre förr. Ja, jag skulle vilja påstå att vissa saker var riktigt sunkigt mycket sämre.
Det var inte bättre förr. Ja, jag skulle vilja påstå att vissa saker var riktigt sunkigt mycket sämre.
I dag finns det ändå någon form av medvetenhet kring genus, sexualitet och etnicitet på de flesta redaktioner. Den värsta slentrianmässiga formen av sexistbeskrivningar av kvinnor har blivit mer ovanliga. 90-talets otäcka flyktingdebatt som födde många aningslösa och otäcka artiklar har förvandlats till ett ont minne. Och de omedvetet fördomsfulla reportagen om invandrare som bra eller dåliga har fått sällskap av berättelser om personer som råkar ha ett icke-svenskt namn. Journalisterna har rentav börjat få osvenska namn. De värsta diskriminerande fenomenen i samhället passerar inte längre obemärkt i nyhetsspalter – eller på kultursidor.
Horisonten från vilken världen berättas har förflyttats en bit. Det är skönt. Ibland tänker jag att jag borde gå runt och hurra lite. Där man förr kunde mötas av en blank journalistblick, som överhuvudtaget inte förstod problemet, råder nu gärna idel samförstånd.
I teorin. Det är därför jag inte hurrar.
Det journalistiska problemet har blivit ett annat. Det som förr inte var intressant är nu gårdagens nyhet – trots att själva faktumet kvarstår. Men allt är så gammalt att det inte går att koka nyheter på. Rasism? Oj, man spyr ju bara någon säger ”förort”. Och är man inte förresten rätt trött på bögar också? Kvinnolöner…zzzzzzzzzzz… Näää, Aftonbladet har redan kört den kampanjen.
Tankemässigt har vi gått hela varvet runt. Eftersom vi känner till allt – och inte har några fördomar – hissas varningsflagg för pk och tråktråk.
Samhället har inte förändrats, men grejen är ju redan gjord. Nya vinklar kräver ny casting. Förr var den arga feministen ett piggt och obligatoriskt inslag i TV-soffan men efter fi har hon tappat i attraktion. Det kontroversiella med feminismen är inte längre piggt, utan jobbigt.
Nej, kasta in någon arg biologist i stället, som hävdar att städning sitter i kvinnors gener och att män helt enkelt inte kan ta hand om små barn. Det är fräscht och roligt. Hävdar hon att mattekunskapen sitter i tuttarna blir det i alla fall drag under galoscherna.
Man skulle kunna tolka biologistens uppsving som nyhetsstoff som ett utslag för att jämställdhetstanken verkligen fått genomslag i samhället. På 50-talet var det knappast något nyhetsvärde i att påstå att killar inte kan byta blöjor. De senaste åren är det en given succé.
Så visst, tanken har fått genomslag. Jämställdheten är ett ideal – och en illusion. För i praktiken är det fortfarande kvinnor som är hemma med barnen, så inte ens biologisterna behöver oroa sig.
Men om nu kön, sexualitet och etnicitet trots allt i viss mån existerar i denna redaktionernas tankekonsensus är det samtidigt värt att notera att klass blivit lika ute som fågelinfluensan.
Den som över huvud taget vågar ta begreppet i sin mun riskerar genast att placeras i historiens skamvrå.
Men att tolka Sverigedemokraternas framgångar endast i relation till etnicitet känns ganska trubbigt. Att prata om städning, pigjobb och hushållsnära tjänster endast utifrån könsperspektiv blir också rätt meningslöst.
Men rädslan för att besmittas med virus från vissa ord är stor. Vissa menar säkert att det är med all rätt, men kanske säger just frånvaron av klassperspektiv väldigt mycket om vår tid.
redaktör, Re:public Service
