Viktigt hitta andra berättelser
Det är kväll, den 20 januari 2017. Bar Rouge ligger högst upp i en av byggnaderna längs the Bund, Shanghais legendariska strandpromenad. Här måste man beställa dryck för minst (motsvarande) 3 500 kronor för att få ett bord (och förresten är alla redan reserverade denna kväll, säger hovmästaren syrligt).
Någon enstaka västerlänning syns vid bardisken, i övrigt är alla kineser. Utsikten över floden och Shanghais skyline är magnifik, drinkarna välgjorda.
Under dagen har vi färdats med Shanghais ultramoderna tunnelbana, sett hundra och åter hundra kineser plocka fram sina mobiler för att fotografera allt och intet, kollat in det senaste från unga kinesiska designers och noterat att de flesta mopeder är eldrivna. Vi har sett gott om arbetande människor, men inte en enda utslagen eller utblottad person.
Senare på kvällen fortsätter vi med taxi till en pub en bit från Shanghais absoluta centrum. ”Let us build a wall of shots” har bartendern skrivit på griffeltavlan och för knappt 25 kronor kan man köpa kvällens special, Trump Shot. Publiken domineras av unga amerikaner. Några killar står kaxigt i röda Trump-kepsar på ena sidan bardisken, övriga är där för att sörja.
När Trump pratar om jobben som försvunnit ur landet och som nu ska tas tillbaka jublar grabbarna i kepsar. Det absurda, att de själva jobbar i Kina och får sin försörjning från landet från vilket jobben nu ”ska tas tillbaka” verkar inte ha slagit dem.
Det tar någon sekund efter den första, men sedan kommer pushnotis efter pushnotis: New York Times, Washington Post, Omni, DN, SVT – och alla andra. Flödet är enormt, men innehållet nästan identiskt. Och två tredjedelar av allt handlar om Trump. Åtminstone känns det så.
I dessa tider när tekniken gör hela världen tillgänglig på bråkdelen av en sekund borde det vara enklare än någonsin att skildra det som är annorlunda, ändå sker det – sannolikt – i allt mindre utsträckning: det troliga är att mediernas fokus på USA det senaste året ökat till en nivå som vi inte sett på mycket, mycket längre.
Precis som så många andra kan jag inte låta blir att följa utvecklingen i USA på en absurd detaljnivå: jag läser mer om John McCains åsikter än om vad som händer i Indien och Kina – sammantaget.
I vår fascination inför spelet fastnar vi i våra egna bubblor, samtidigt som vi bidrar till att reducera resten av världen till en kuliss mot vilken Trump får spela ut sitt drama: vi satsar enorma redaktionella resurser på USA, utan att riktigt förstå vad som händer.
Hur gör vi för att lyssna på annat än det vi redan hör?
2017 är kanske det år då det är viktigare än någonsin att hitta de andra berättelserna, de som hjälper oss att förklara den värld vi befinner oss i. Vi behöver lyssna, också på människor utanför USA och Europa, vi behöver journalister som har tid att spana åt andra håll än därifrån det blåser som värst.
Ungefär så tänker jag där på puben i Shanghai, alltmedan Trump-ceremonin går mot sitt slut. Så – vad tycker kineserna då om det som just utspelats? Jag tittar mig omkring, men det finns inte en enda kines att diskutera saken med.
Kanske har de ingen anledning att bry sig om en nyvald president, kanske föredrar de nattlivet på Bar Rouge framför en halvruffig sylta med illa klädda amerikaner. Eller också sitter de på möte hos mexikansk-kinesiska handelskammaren, upptagna med att utveckla nya applikationer för WeChat (som har goda förutsättningar att gå om sina amerikanska konkurrenter).
Oavsett vilket så skulle jag gärna höra deras – och många andras – berättelser.
