Vilka seriealbum ska jag gömma
Jan Lööfs barnböcker blev i veckan en snackis i nivå med Åsa Romsons avgång och Mona Sahlins livvakt. De innehåller stereotyper. Förlaget tycker att vissa figurer måste ritas om. Många är upprörda. Men censur av barnlitteratur är inget nytt. Särskilt har detta gällt moralen hos min barndoms seriehjältar.
Jag är född på sextiotalet och har växt upp med Tintin, Lucky Luke och Asterix. Seriealbumen hade enorma upplagor och präglade många i min generation. Vi såg aldrig våra hjältar döda någon. Vad vi inte visste var att det fanns ett skäl till det, reglerat i fransk lag. Albumen var ritade i Belgien men om de skulle få säljas i Frankrike krävdes att de följde kraven från den franska censurmyndigheten commission de surveillance et de contrôle des publications destinées à l’enfance et à l’adolescence som inrättades 1949 för att reglera barnlitteratur.
En av reglerna var att seriehjältarna inte fick döda. Lucky Luke fick nöja sig med att skjuta revolvern ur handen på skurkarna, eller möjligen skada dem i armen. Myndighetens regler förde mig sig en omfattande självcensur hos de förlag som framställde serier som sedan blev en stor del även av den svenska populärkulturen. Vi barn fostrades i den franska moralen, där det var fel att döda men där stereotyperna kunde passera.
Fransmännen såg också annorlunda än svenskarna på vad som kunde vara olämpligt att sprida till barn. Tydligaste exempel är nog att förlaget i en fransk utgåva av Pippi Långstrump självcensurerade bort flera av Pippis olämpliga beteenden, som uppstudsighet mot myndigheter och poliser.
Nu har den franska censuren anpassats till nya normer, liknande dem som Jan Lööf uppmanats att rätta sig efter. Sedan 2011 kan myndigheten även stoppa alster riktade till unga som diskriminerar grupper av människor.
I Lucky Luke lär det bli rätt mycket att rita om i skildringar av lata mexikaner, krigsmålade indianer och kisande kineser. Andra olämpliga beteenden lär också vara svåra att städa undan. Lucky Lukes cigarett är sedan länge ersatt med ett grässtrå. Men vad gör man med omslaget där Lucky Luke lägger upp Billy the Kid över knät och ger honom smisk? Cigaretten är borta, men barnagan är svår att sudda ut.
Jag har en hel garderob med sparade seriealbum. Och jag börjar fundera över vad jag borde gömma undan för barn och barnbarn?
Tintin i Kongo så klart. Men egentligen också alla Tintinalbum. Risken är annars att de får en bild av att äventyr i världen enbart består av män, bortsett från en uppblåst operadiva. De kan också få bilden av att man som Tintin kan resa jorden runt som journalist och lägga sig i händelseutvecklingen utan att någonsin skicka hem en text till sin redaktion.
Och Asterix, ja tänk om de förleds tro att lösningen på allehanda problem är att ta några klunkar av en drog som gör att man blir superstark? Liknande dopning lär göra en känd svensk seriefigur till världens starkaste björn.
Det var i och för sig före min tid, men på femtiotalet förekom det ofta i Fantomens äventyr att han lade upp olydiga kvinnor över knät och gav dem smisk. Och nog kan man se rätt många koloniala stereotyper i de senare Fantomen-äventyr jag har sparade i min garderob.
Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag förvirrad barndom vi sextiotalister måste ha haft. Först slogs vi om de nya Tintinalbumen när de kom till skolbiblioteket. Sedan gick vi hem och såg på vänstervridna barnprogam.
Jag minns särskilt ett av dessa. Det hette Tårtan och handlade om tre sjömän som startade bageri. De pratar på töntig dialekt, pruttar och har en apa i bageriet. Säkert är programmet olämpligt att visa för barn idag eftersom det kan inspirera dem till att baka bullar under ohygieniska förhållanden.
Gänget bakom programmet, bland andra proggbandet Blå Tågets pianist och textförfattare Mats G Bengtsson, lär ha skämts så mycket över produktionen att de bytte ut sina namn i rollistan mot pseudonymer. Bengtsson som spelar Hilding gömde sig under namnet Bengt Padda. Konstnären Carl Johan de Geer som spelar Apan Saba, framträder dock under eget namn.
Sjömannen Janos spelas enligt eftertexterna av Åke Zickus, vilket var en pseudonym för Jan Lööf, tecknaren som nu alltså anklagas för att sprida rasistiska stereotyper.
Det hade nog ingen kunnat tänka sig då.
Jan Lööf har nyligen berättat om uppdraget de fick av TV2 på sjuttiotalet. Inget fick uppmana barnen till farliga beteenden. Program där det förekom en trädkoja kunde uppmana barnen till att bygga sådana, ramla ner och skada sig.
Och hur gick det då för oss som var barn då? Blev vi påverkade? Där noterar jag vad författaren Thomas Tidholm twittrade när Jan Lööf-debatten bubblade som värst.
"Har oxå läst Tintin, Pippi, Lilla Svarta Sambo o Eskimåtrollet Figge. Men ingenting hjälpte. Jag blev inte rasist."
Fotnot: Inget av detta är egentligen särskilt intressant att diskutera. Dagens ungar konsumerar varken serietidningar eller pedagogisk barnteve. De spelar Counterstrike eller annat där de utvecklar sin förmåga att på kort tid skjuta ihjäl så många människor som möjligt. Men ändå.
