Vilka vill vi inte höras talas om i?dag?
Vi har skrivit mycket om det skammens jubileum Sverige upplever i dagarna. I tio år har Dawit Isaak suttit inspärrad i Eritrea. Fången är den logiska titeln på Maria Magnussons och Gellert Tamas fina film om Dawit Isaak som SVT visat i dagarna. Filmen väckte två svåra frågor; dels presenterade den motståndet, som är så tungt, dels pekade den på bristerna i vår egen strategi för att få Dawit Isaak fri.
I filmen framträdde Eritreas enväldige president Isayas Afwerki. Det var intressant att se honom, en intelligent och stolt man, före detta general.
Han såg ut som en grånad utrikeskorrespondent, luttrad och förledande vanlig. Men han är hård som flinta, oemottaglig för blödiga argument. Man har kallat honom paranoid, kanske en normal reaktion i den absoluta maktens centrum.
Det var isande att höra Afwerki förklara att Dawit Isaak satt bra där han satt, att han förtjänade sitt straff, men sannerligen inte förtjänade någon rättegång.
I filmen gavs flera prov på hans katt- och råtta-lek med motpartens förhandlare. Vi fick en glimt av ambassadören Bengt Sparres korta triumf 2005, då han lyckades få ut Dawit Isaak ur fängelset ett par dagar, bara för att få höra att Isaak inte alls var frigiven, bara på permission för ett läkarbesök. Portarna slöts bakom fången igen.
EU-parlamentarikern Louis Michel lurades iväg till Asmara med presidentens personliga löfte att Dawit skulle släppas fri. Vid mötet tog presidenten lugnt tillbaka sitt löfte, nu skulle fallet "lösas bilateralt med Sverige".
Vi vet inte ens om Dawit Isaak lever, men president Afwerki lever och håller sitt folk i strypkoppel. Alla eritreanska medborgare i förskingringen är skyldiga att betala två procent av sin inkomst till regimen i hemlandet. Eritreas ambassader tjänar som fogdar.
– Stäng Eritreas ambassader, manade den tuffa EU-parlamentarikern Judith Sargentini i filmen. Stängda ambassader skulle åtminstone försvåra skatteindrivningen. Nu hjälper Europas stater Afwerkis olagliga hantering.
Allt fler ifrågasätter otåligt den "tysta diplomatin" som UD praktiserat i Dawit Isaaks fall. Sverige har visat att det inte klarar sin uppgift. Vi behöver hjälp av EU och FN. Men det gäller faktiskt inte bara den här regeringen, även flera socialdemokratiska regeringar har misslyckats. I en av dessa regeringar var Jan Eliasson utrikesminister. Det är glädjande att han och Thomas Bodström äntligen engagerat sig för att Dawit Isaak ska få en advokat. Men socialdemokratin i stort har tyvärr inte varit drivande i Dawit Isaaks fall, eller i frågor om mänskliga rättigheter.
Det är viktigt att kolla fakta. En randanmärkning mot Magnussons och Tamas film var att de inte alls prövade ambassadör Bengt Sparres roll. Många minns hur entusiastisk – och mångordig – han framstod i intervjuer 2005. Med sin skicklighet hade han fått Dawit Isaak fri! Man blev förvånad över hans pratsamhet redan då. Till viss del bör diplomati faktiskt vara tyst.
Dagens Nyheters TV-krönikör Johan Croneman mindes tydligen inte detta, utan skrev om "den erfarne diplomaten" Sparre i sin krönika. Croneman borde också ha lyssnat på Mattias Pleijels utmärkta radiodokumentär om Dawit Isaak i Medierna i P1. Där hörde vi att Bengt Sparre idag sannerligen har lärt sig tystnad och lade på luren i örat på reportern. Överlag ställde Mattias Pleijel flera kritiska frågor som vi alla bör ställa oss. Vilken verkan får våra ord – och vår tystnad?
För tio år sedan ville svenska medier inte höra talas om Dawit Isaak. Vi har blivit bättre i hans fall. Men vilka röster är det vi inte vill höra talas om i dag?
