Visa fakta istället för ängsliga kvinnor
Vår Bostad har låtit göra en enkät om otrygghet (min kursivering) i det egna bostadsområdet. Och som man ropar får man svar. En Sifo-enkät om rädsla kan naturligtvis inte fokusera på att de allra flesta som svarar – 84 procent – känner sig trygga där de bor.
Vår Bostad har låtit göra en enkät om otrygghet (min kursivering) i det egna bostadsområdet. Och som man ropar får man svar. En Sifo-enkät om rädsla kan naturligtvis inte fokusera på att de allra flesta som svarar – 84 procent – känner sig trygga där de bor.
Det skulle allt se ut. Artiklarna på temat rädsla och brott, kantas av teckningar på ängsliga kvinnor och hotfulla silhuetter. De arrangerade bilderna visar rädd ung kvinna och svart skugga i bakgrunden och rubriken påstår att ”Var femte är rädd”. Hur har man kommit fram till den siffran? 20 procent av kvinnorna har svarat ”ja” på frågan ”har du någon gång känt dig rädd eller otrygg i Ditt bostadsområde”. Det är en ledande fråga. Det hade varit bättre om personerna till exempel hade fått pricka in sig på en skala från ”mycket trygg” till ”mycket otrygg”. Och hur ska man för övrigt tolka svaret? Inte är det särskilt alarmerande att ”någon gång” ha känt sig rädd där man bor. Det betyder ju inte att man är skrämd för jämnan, eller ens att det har hänt mer än en gång.
Varför sprider tidningen den här bilden av ängsliga kvinnor, som om det vore ett allmänt problem? I vems intresse snokar man upp rädslan och tvingar den till en taltillvaro? Ordförandena i HSB och Hyresgästernas riksförbund hänvisar till Vår Bostads undersökning på DN Debatt, där de skriver om den ”stora otryggheten”, att ”polisen har otillräckliga resurser och det är ett hån mot medborgarna när kriminella personer helt verkar ta över”.
De två ordförandenas åsikter är inget man kan lasta Vår Bostad för. Chefredaktören Ulrica Ambjörn skriver om den farliga rädslan som föder våld, krav på hårdare tag och strängare straff. Hon verkar inte inse att Vår Bostad med sina artiklar bidrar till att hälla vatten på kvarnen. Jag har en pratstund om massmedier och rädsla med Ulf Dahlqvist som är lektor i media och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola. – En sak undrar jag över, säger han. Varför vill man alltid tro det sämsta tänkbara? Varför vill man visa hur farligt allting är? Önskar att jag hade ett bra svar på frågorna. Skrämseljournalistiken för tankarna till Mumintrollets värld, närmare bestämt till Filifjonkans hembiträde. Varje kväll skriver hon långa, lögnaktiga brev till sin syster, ”jag som lever ute i den stora världen vet att livet är för farligt för dig, lilla syster”. Varpå lillasystern blir livrädd och tror alla om ont. Enligt Vår Bostads enkät är unga kvinnor räddast, vilket inte är så konstigt med tanke på att unga människor grovt överskattar antalet mord, rån och våldtäkter som begås. Hur gör man för att ta deras oro på allvar? Ett sätt kan vara att plocka fram den gamla klyschan ”kunskap motverkar rädsla” som går så bra att använda i alla andra sammanhang. Varför genast ropa på stadsplanerare och ljusarkitekter och poliser och grannsamverkare? Det vore enklare att dela ut en broschyr med brottsstatistik eller rent av redovisa siffrorna över våldsbrott i tidningen. Se här, livet är inte så farligt som du tror. Jag vet i alla fall att man inte ska göra som Vår Bostad: Utföra en tendensiös undersökning, tolka in det värsta i den och sedan sätta en missledande rubrik ovanpå alltsammans.
