Visst är idrott politik
Det är möjligt att idrotten borde ha rätt att vara just idrott, och därmed hållas utanför politiken, som idrottens företrädare ofta hävdar. Men faktum är att idrott är politik. Och därmed måste idrottsjournalistiken och handla om just politik. Och ekonomi.
Tanken slog mig när det för en tid sedan stod klart att stjärnfotbollsspelaren Samuel Etó köpts av det ryska laget Anzhi Makhachkala. Någon som hört talas om dem tidigare?
Nej, inte jag heller. Jag visste i och för sig att rysk klubbfotboll var på frammarsch, men att de skulle kunna ”signa” en spelare av Etós kvalité och samtidigt ge honom en årslön på motsvarande hundra miljoner kronor var milt uttryckt förvånande.Han är därmed världens näst bäst betalde fotbollspelare efter Christiano Ronaldo i Real Madrid.
Anzhi Makhachkala kommer från den ryska delrepubliken Dagestan, som ligger inspräng i det konflikttyngda Kaukasien, mellan Tjetjenien och Georgien. Dagestan har stora rikedomar i form av olja och gas. Och det är just oljan och gasen som är förklaringen till att Fotbollseuropas mesta uppstickare återfinns just där. Anzhi har just etablerat sig i den ryska högstaligan och ägs av oljemiljardären Suleiman Kerimov, som bestämt sig för att göra det till ett europeiskt topplag och därför pumpat in hundratals miljoner i klubben.
Hans projekt är i högsta grad politiskt. Dels för att den nyrika klassen i Ryssland nått sin position tack vare det politiska spelet, dels för att beslutet att satsa på just fotboll i sig självt är politiskt. Det är ganska många miljardärer som valt den vägen på senare år.
Thaksin Shinawatra köpte Manchester City för att stärka sin popularitet i hemlandet Thailand, där många följer Premier League som om det vore den thailändska högstadivisionen.
Andra ryska oligarker, som Roman Abramovitj, har tagit liknande steg.
Visst förekommer det att sportjournalistiken granskar dessa ägare (Aftonbladet gjorde några riktigt bra jobb på Thaksin när Svennis jobbade åt honom) men det brukar vara snabbt övergående. Varför ställer man så sällan de enkla men viktiga frågorna: Varifrån kommer pengarna? Vilka motiv ligger bakom? Är det rimligt att miljarder strömmar ut från Ryssland till fotbollsspelare över hela världen samtidigt som de sämst ställda i landet har det sämre än de hade det i början av 1990-talet?
Jag gillar verkligen sportjournalistiken. Det är ofta de första sidorna jag läser i en tidning och jag vill verkligen inte se sportsidor som om de vore samhällsjournalistik. Men kanske lite?
På ett sätt har vi nog ändå blivit klokare med åren. Den granskning som många medier gjorde av Kina inför OS där för några år sedan var något helt nytt för idrottsjournalistiken. Där pekade man på sambanden, gick bakom slagorden och ställde frågorna.
Har någon utvärderat de där månaderna av sportjournalistik?
Det vore också intressant läsning!
Jesper Bengtsson
