Visst har journalister makt över språket

Vem bestämmer egentligen över språket?
Frågan är omöjlig att besvara, men samtidigt svår att nonchalera.

I upprörda insändare om språkets förfall brukar Svenska akademien, Svenska språknämnden eller åtminstone skolan ställas till svars. Språkets maktinstitutioner avkrävs ansvar och gränser.

I TV-programmet Värsta språket, som nu sänts i repris, är budskapet tydligt: Du bestämmer! Alla har rätt att bestämma över språket och ingen behöver huka under överhetens regler.

De här är två ytterlighetssätt att betrakta makten över språket. Verkligheten ligger, som så ofta, någonstans mittemellan.

Jag tycker det är bra att Värsta språket trummar ut sitt budskap. Ditt språk duger. Allas språk duger. Varje åsikt om språket har ett värde. Ingen ska behöva tystna för att hon känner sig språkligt underlägsen. Det språkliga självförtroendet behöver stärkas på många håll.

Samtidigt är uppfattningen i sin starkaste tolkning alltför naiv och romantisk.

bryt

Språket är ett socialt system och som alla sådana byggs det upp av maktförhållanden. Varje vanlig människa kan inte införa nya regler eller etablera nya ord. Språkets normer och uttryckssätt avgörs utifrån makt, status och opinioner, ibland helt omedvetet och oplanerat men ibland också efter medvetna, rent politiska ansträngningar.

På senare tid har det kommit tre böcker som ur olika synvinklar och över olika tidsrymder behandlar språkbruk och språkutveckling med ett maktperspektiv. Den sortens böcker borde läsas av alla som använder språket som professionellt verktyg. Ulf Teleman tar i Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800 ett stort grepp över de senaste århundradenas lyckade och misslyckade försök att påverka språkutvecklingen uppifrån. Olle Josephson ger i Ju – ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige en mer personlig och utmanande bild av vår tids språk och synliggör både formella och informella maktförhållanden. Lars Melins bok mer lättviktiga bok Corporate bullshit : om språket mitt i city bör också kunna väcka viss eftertanke och bromsa en och annan reporter som försöker flyta på andras status genom att oreflekterat sprida näringslivets modeord omkring sig.

bryt

Tyvärr är det ingen av dessa författare som på allvar tar upp frågan om mediernas makt över språket. För visst har medierna makt. Den enskilda journalisten har mycket större inflytande över språket än den andra vanliga människan. Du bestämmer! Och därmed har du också ett ansvar att skaffa dig kunskap hur det språkliga maktspelet fungerar. Bland journalister bör inte finnas plats för vare sig språkfundamentalister eller laissez-faire-anhängare.

Medierna har bland annat makt att sprida nya ord. Vissa av dem, som bogvisir och tsunami, kunde man önska att vi hade sluppit föra in i det allmänna språket. När centrala ord behövs i medierna för att beskriva ett förlopp förklaras de ofta mycket tydligt. Det är ett sätt att ta journalistiskt ansvar för språket.

bryt

Ett ord som också använts mycket den senaste tiden är flodvåg, och jag har fått några frågor som gäller om det verkligen är korrekt. De som ifrågasätter ordet menar att en havsvåg knappast kan kallas flodvåg. Svaret är att användningen är helt riktig. Den äldsta betydelsen av flod i de nordiska språken är just bölja eller översvämning, och betydelsen är högst levande i ord som vårflod, störtflod, syndaflod och flodvåg. Senare i språkhistorien kom ordet flod, genom tysk påverkan, också att beteckna ett större rinnande vatten. Att den betydelsen är av senare datum märks i det faktum att vi bara använder ordet för vattenflöden i andra länder, medan vi i vårt eget land håller oss med älvar, åar och strömmar.

Eva Mårtensson

eva.martensson@mh.se