Wanja-missens ynkliga dramaturgi
Många i mediebranschen skrattade gott åt Expressen i slutet av maj. Förstasidans avslöjande med Wanjas "utbrott" mot de knivskarpa frågor som reportrarna ställde till henne visade som bekant sig vara riktade till fel person: En musiklärarinna, som var tillräckligt lik för att fotograf och reporter skulle genomföra en "intervju", ta bilder på "flyende" pamp och återvända till redaktionen efter gott dagsverke.
Verkligen kul. Thomas Mattsson bad raskt om ursäkt, ställde sig upp, tog fullt ansvar och sade: här är jag, spotta på mig – och bara mig. Sen var allt över. (Det var inte så kul att spotta eftersom spottkoppen bara var juridiskt ansvarig för debaclet). Och varken fotograf eller reporter vill tala om saken. Branschdebatten därefter har mest handlat om hur redaktionens medarbetare kan vara så korkade att de inte känner igen en Wanja och en icke-Wanja? Och Expressen har just tillsatt en – sedan tidigare planerad – kvalitetsredaktör.
Att det inte blev någon vidare debatt har förmodligen att göra med att det synbart inte fanns något tydligt principiellt övertramp. Missen var bedrövlig, men inget synbart etiskt klavertramp. Själv kan jag se två frågor som gör det motiverat att inte bara borsta av dammet och hoppa upp på cykeln igen.
För det första: nyhetsreportrarnas sakkunnande. När medierna gisslas brukar kritikerna inte förstå hur pass unga reportrarna på fältet ofta är. Hos allmänheten finns föreställningar om att de som skriver om ett ämne i dagspressen är expert på ämnet. Men journalistens expertis består framför allt av en professionell metodik – inte kunskap om sakfrågor. Reporterjobbet handlar framför allt om pedagogisk tydlighet samt förmåga att få och hantera kommentarer från relevanta källor.
När folk ondgör sig över pressen och misstänker dolda agendor brukar jag därför hänvisa till A) Hanlons rakkniv, och B) vidhängande urklipp (bilden) från SRs nyhetswebb 2003. Där visar sig en reporter anta att Västbanken är ett bankkontor i Jerusalem. I och för sig både logiskt och rimligt tänkt. Klippet visar icke desto mindre vilken nivå sakkunskapen i nyhetsfabriken ofta ligger på. Om medierna inte ska framstå som imbecilla under olyckliga dagar måste reportrarna har en rimlig allmänbildning och kunskap om det man skriver om. I denna veckas nummer av Affärsvärlden hävdar Anders Jonsson i en krönika att Wanja-missen är ett synligt exempel på ett dramatiskt kunskapsfall bland landets politiska journalister som han som politisk journalist tycker sig ha sett under tre decennier. Journalisternas kärnområde är som sagt inte sakkunskapen, och jag tycker att man får acceptera att artiklar stundom förväxlar Peru och Bolivias huvudstäder eller stavar Buffett som Buffet och Gahrton som Garthon. Men det är inte OK när nyhetsreportrar har en kunskapsnivå som får dem att skriva att Västbanken är ett bankkontor eller att Anders Borg är en känd tennisspelare.
För det andra: Wanja-missen visade mer än någonting annat också på ynkligheten i själva mediedramaturgin. Utgångspunkt var den avslöjande journalisten mot makten. Folkets utsände som konfronterar den flyende, korrupte pampen. Den svenska urtypen för detta journalistiska grepp var jakten på Transportarbetarförbundets ordförande Hans Ericsson, efter hans semesterresa till Spanien 1975-76 samtidigt som hans förbund bojkottade landet. Han lät sig fotograferas, sittande på en trappa i badshorts, överviktig, med solglasögon och cigarr på arbetsgivarnas semesteranläggning på Kanarieöarna. När bilden publicerats i Aftonbladet träffade fekalierna fläkten. Vid Ericssons hemkomst till Sverige stod den samlade pressen på Arlanda och lät frågorna hagla.
I tidningen återgav Aftonbladet fråga efter fråga och alla deras snarlika svar: "ingen kommentar". Replikväxlingen blev en retorisk figur som tycktes stärka Ericssons skuld, journalisternas djärvhet och mediernas trotsiga oberoende. Icke- svaret bekräftade bilden av den hukande makthavaren. Där etablerades ett medieideal där det ofta betraktats som ett lika stort värde att inte få svar som att faktiskt få svar. Den som inte samtalar med journalisten kan till och med, som med Wanja, beskrivas som att få ett "utbrott". Och det redigeringsgreppet är väl det mest ynkliga i hela historien.
För ett utbrott är rimligen en ilsken reaktion efter att man fått inträngande frågor om sin person och yrkesutövning. Vilket musiklärarinnan förstås inte hade fått. Hur många andra "utbrott" genom tiderna, med rasande kändisar och pampars "attacker" mot pressen har egentligen varit rent påhitt?
Att journalistiken har dramaturgiska grepp för att underhålla är i sig inte fel. Men en mediedramaturgi där ett icke-samtal har ett jämförbart publicistiskt värde som ett samtal är patetisk. En dramaturgi där pamparna misstänkliggörs för att de är pampar och jagade säger föga om deras verkliga moral och felsteg.
Det är tid att omvärdera det publicistiska värdet av scenen med den "flyende pampen".
Nästa gång kan det för övrigt vara din morsa.
Paul F
PS1: Resumés årliga ranking med ett par hundra av mediebranschens mäktigaste är alltid en lika smärtsam existentiell checkpoint för mitt liv (och mina komplex). Vad är de nominerades hemlighet? Hur lyckas de bli så behövda, profilerade och gnistrande? Tydlig specialisering? Varumärkesvård? Eller handlar det om lättmöblerade personligheter? Årets slutsats om mina tillkortakommanden: för bred, luddig, akademisk, för ideologiskt oberäknelig och så har jag stansat ut för få medialt klatschiga hjärtefrågor. Lärorikt och lite ångestframkallande. Jag måste ta upp läsningen av Nina Jansdotters bok "Livskarriär" – framför allt avsnittet "Bli vän med din hjärna".
