Wikileaks och våra sökbara viskningar
Yrkesstolta journalister ogillar skvaller, av princip. Däremot tycks skvaller vara det förnämligaste man kan publicera - om det kommer från Wikileaks.
I det mesta som omgav Wikileaks – fenomenet som satte färg på 2010 års mediediskussion – syntes ett underliggande tema: förskjutningen mellan privat och offentligt. Det var lättbegripligt att publiceringarna av de hemliga diplomatiska dokumenten möttes med jubel i pressen. För varje journalist med minsta drift att kunna avslöja storpolitiska, dolda samband framstod dokumenten bara genom sin existens som ett klassiskt uppdrag och dessutom som efterlängtade råvaror (eller halvfabrikat). Men vilket var innehållet? Yrkesmedvetna journalister brukar värja sig för skvaller och löst prat. Men när löst prat kommer från hemliga diplomatiska arkiv blir det något helt annat: ett avslöjande om diplomatiska hemligheter – inför vilket varje huvud må böjas i andakt. Ändå är det ganska fascinerande hur så omfattande textmassor ändå förmådde avslöja så få riktigt omvälvande nyheter. Åtminstone handlade de största rubrikerna framför allt om rena trivialiteter och det raljanta, odiplomatiska talspråk som brukats utanför de officiella kommunikéerna.
Ta Aftonbladets "avslöjande" om USAs förre Norgeambassadör Benson Whitneys syn på sitt tjänsteland. Norrmännen har en överdriven tro på sin betydelse för freden, de är naiva och har tvivelaktig arbetsmoral, var åsikten. Omskakande? Inte riktigt, va.
Eller vad sägs om Guardians icke-nyhet om att Fidel Castro NÄSTAN dog 2006?
Trivialt vetande och lösa åsikter, kan tyckas. Men de kunde göras till "bra nyheter". Via Wikileaks kunde etablerade medier med högburet huvud få basunera ut triviala generaliseringar och brutala omdömen. Lite som karnevalsveckan i Rio eller casual Friday på banken: ett bra läge att köra lite freestyle, ta ut svängarna med häftiga sågningar utan tydliga underlag annat än de är från "hemliga dokument" från diplomater när de är som mest odiplomatiska. En krydda i nyhetsvärdet har varit att det ansetts demonstrera internetsamhällets förmåga att synliggöra det fördolda. Även om avslöjandena i sak varit klena har vi ansetts bevittna en intressant förskjutning, till allmänhetens och öppenhetens fromma. Kanske var det rentav det huvudsakliga nyhetsvärdet.
Lite av samma underliggande tema om en förskjutning mellan offentligt och privat syntes även i våldtäktsanklagelserna mot Wikileaks-hövdingen Julian Assange. Under sitt Sverige-besök var han ett hett australiskt världssamvete som surfade fram på en våg av progressiv moral. Sen kom världsnyheten om påstådda sexuella övergrepp, varpå en förundersökning om något privat och känsligt cirkulerade runt världen. De följdes av intima frågor om huruvida ett avtalsbrott om bruk av kondom under sex var våldtäkt. Och på ett sätt som var nästan lika oanständigt som det var oundvikligt kom åtminstone en av de två anmälande kvinnornas liv på internet att skärskådas. Här visades den personliga risk som vi tar i vårt offentliga liv på twitter, facebook och bloggar. En av kvinnornas aktiviteter på nätet visade på sinnestillstånd som nu kan användas mot henne: tweets om påfallande förnöjsamhet med Assange dagarna efter det uppgivna våldtäktstillfället, samt en blogg om hur man utövar laglig hämnd på motsatta könet.
Det saknas oftast ångervecka för uttalanden på internet. Även sedan tweets och bloggsidan tagits ned, kunde Assanges vänner via internetarkiv plocka fram speglade sidor och hålla upp dem för världen. Det som skrevs i en slags halvprivat samtalston för närmast berörda, förvandlades till bevismaterial.
På nätet kan alla höra dig skrika. Men vare sig du skriker till, viskar eller jublar, så är dina repliker för alltid sökbara.
Häri finns en svettig lärdom för oss alla.
Paul Frigyes
