Yttrandefrihet utan ”men”
I alla länder klagas det över att kritiska röster möter motstånd, att klimatet för avvikande röster är hårt. En sanning som har mera bäring i vissa länder än andra. Jag viftade länge bort det till leda upprepade påståendet att Sverige är ett konsensusorienterat land.
Då och då konstaterade vi – kollektivt – att de obekväma rösterna kuvades av en hård åsiktsmobb eller möttes av en dånande tystnad som tog död på alla debatter. Men så skakade vi av oss känslan och gick vidare. Med en far som läste Norrskensflamman och Expressen under samma dygn förstod jag inte riktigt kritiken. Det svenska åsiktsklimatet verkade kunna hysa såväl radikala som reaktionära åsikter. Det fanns plats för många goda men också knasiga idéer och åsikter. Det är mötet mellan olikheter som berikar det offentliga samtalet. En rejäl debatt rensar luften och vaskar fram nya tankar och idéer, förutsatt att alla respekterar spelets regler.
Som flyktingbarn vet man att de mörka krafter som gör anspråk på att enväldigt bestämma över det gemensamma alltid först försöker begränsa det fria ordet. Rätten till egna tankar och egna ord är grundläggande för människans värdighet. För vad är allt värt om den egna tanken inte får uttryckas. Självklarheter kan det tyckas. Men hur kommer det då sig att ett "men" allt oftare tillkommer när det fria ordet hotas och det är dags att bekänna färg?
Det var nog med debatten om Salman Rushdies Satansverserna som jag förstod att det fria ordet inte hade en självklar plats i publicist-Sverige och jag har fortfarande inte återhämtat mig. Rushdieaffären, som den kom att kallas, fick konsekvenser ända in i ett av de heligaste rummen för yttrandefrihet i Sverige – Svenska Akademien. Några av ledamöterna tyckte att litteraturen inte skulle lägga i sig politiken, andra menade att det är Akademiens plikt att ta ställning för det fria ordet. Sedan kom Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks och resten är historia som det brukar heta. Religion kan tydligen få de mest inbitna yttrandefrihetsvurmare att darra på manschetterna.
Svenska publicister slog sig för bröstet och proklamerade att vi var ett föredöme som lyckades slingra oss ur Vilksaffären och slapp dödshot och var det inte så att rondellhunden var dålig konst. Plötsligt stod Vilks ensam kvar och blev kallad både det ena och det andra. Som om det handlade om hans person och konst och inte principfrågan om var vi stod i försvaret av yttrandefrihet.
Yttrandefrihet är inte förbehållen åsikter vi finner goda, personer vi uppskattar, eller konst vi anser vara bra. Ett ”men” fråntar ståndpunkten dess principiella värde.
I de internationellt uppmärksammade fallen är det religiösa fanatiker som riktar hoten mot publicister och konstnärer, men det finns andra som i det fördolda riktar sitt hat mot oliktänkande. Opinionsbildare, framför allt kvinnliga, i Sverige kan alla ge ett eller flera exempel på hot som riktats mot dem och deras familjer.
Åsa Linderborg har offentligt redovisat vilka uttryck dessa hot tar sig. Den som, oftast av anonyma skribenter, har varit hotad till livet vet att polisens uppmaning är att inte prata om det för att inte trigga andra galningar som verkar få näring av den rädsla som den utsatta uttrycker. Sådan är ondskans logik. Uppslutningen bakom Linderborg har varit enastående och jag slås av att ingen lägger till ett "men" i försvaret. Inga förbehåll. Ingen tvekan. Tack publicist-Sverige.
