Är kungens affärer våra?

Med kungaboken Carl XVI Gustaf – den ofrivillige monarken, och framförallt bevakningen som följt, är frågan mer än berättigad. "En viktig bieffekt av boken är att ribban nu sänks för personliga avslöjanden i det offentliga Sverige" skrev Helsingborgs Dagblad i sin ledare den 5 november och Jan Guillous ställde i sin krönika i Aftonbladet den 4 november samma grundfråga.

Journalister har anklagats för att tassa kring kungen och kungafamiljen, när vi inte skrivit om hans eventuella kvinnoaffärer. För mig är den hänsynen snarare en följd av vår pressetik.

Annons

Frågan är om kungens otrohet är relevant. Att det finns ett allmänintresse i betydelsen att allmänheten vill veta må vara hänt, men har det allmänintresse i betydelsen att det är väsentligt för allmänheten att få veta? Tveksamt.

Om kungens omoral skulle ha betydelse för någon annan än för hans hustru och barn så är det relevant. Om det påverkar hans tjänsteutövning, om han bryter mot lagen, så är det förstås relevant även att skriva om otrohet. Men otrohet i sig, är det verkligen en nyhet?

Jag tycker det är synd att nästan varje gång kungahuset ska granskas, så är det kungens kvinnoaffärer eller eventuellt omoraliska leverne eller i vart fall privatlivet som granskas.

Vore det inte intressantare att göra en genomgång av ekonomin, hur han sköter sitt jobb som statschef. Och nog borde man väl försöka gräva fram hur apanaget verkligen används. En del granskningar har förvisso gjorts, men alltför få.

Kanske är det som Martin Jönsson skrev i Svenska Dagbladet 7 november att det är kungafamiljens otillgänglighet som gör det svårt att granska annat än ytan.