Är pressfotografen på utdöende?
Halvtidsöversynen av public service har nog aldrig varit så omdebatterad. TU, Tidningsutgivarna, passar på att kräva begränsningar av public service, för att den inte ska störa marknaden. Medan SVT och SR kräver utökade uppdrag. Varav det viktigaste är att utvecklas digitalt och nå den unga publiken.
Denna debatt sker samtidigt som pressen och attacken mot medier i allmänhet och journalister i synnerhet tagit fart efter Trumps seger i presidentvalet.
I denna svåra tid är det inte så konstigt att det kan komma ett eller annat överord. Men Mats Svegfors och Ulf Dahlsten borde nog ha andats ett par gånger till innan de i sin debattartikel i Dagens Nyheter den 26 februari jämställde svenska tidningsägares kampanj mot public service med mediemogulen Rupert Murdochs målmedvetna politiska attack på BBC.
Visst är det så att det finns politik i att ge sig på såväl public service som andra medier. Genom att undergräva förtroendet för riktiga medier jämnar man marken för ett mer instabilt samhälle, där ingen riktigt vet vad eller vem man kan lita på. Den liberala demokratin skakas och kan i värsta fall ersättas av ett mycket sämre system.
När Mats Svegfors jämför publicisterna i Sverige med Murdoch skjuter han över målet. Det är möjligt att det finns politiska motiv bakom en del tidningsutgivares kritik av public service, men kampanjen har i grunden ett helt annat syfte; eftersom tidningarna är ekonomiskt utsatta på riktigt och en av orsakerna är att de försöker ta betalt för det som är gratis på public service. Vi har också, på riktigt, amerikanska nätjättar som tar det mesta av annonsintäkterna och som gynnas av en del public service-satsningar.
Tidningsutgivarna kämpar för fortsatt mediemångfald och public service och deras beslutsfattare måste förhålla sig lyssnade till det.
Men i slutändan tror jag inte att begränsningar av public service är rätt steg att ta. Tvärtom behöver SVT, SR och UR få så bra förutsättningar som möjligt för att göra journalistik som kan nå alla. Särskilt i dessa tider behövs alla goda krafter för att stå emot lögnaktiga och förfalskade nyheter.
***
I oktober 2013 hade Journalistförbundet 860 yrkesverksamma medlemmar som registrerat sig som fotografer. I februari i år var det ungefär 656. Tvåhundra färre på mindre än tre år. Även i Pressfotografernas klubb har antalet medlemmar sjunkit drastiskt sedan oktober 2013, från 1 000 till 700 medlemmar.
På lokaltidningarna i Sverige finns det 60 fotograftjänster. Alltså totalt. Vi förstår alla vad det gör för bildberättandet i våra tidningar. En dimension i journalistiken går förlorad.
Men resurserna är ojämnt fördelade. Tidningarna i Karlstad, NWT och VF, har fortfarande sex anställda fotografer. Det är mer än vad dagstidningarna i Sveriges andra stad, Göteborg, har. Göteborgs-Posten har en anställd fotograf och GT ingen.
I Karlskrona finns det sju fotograftjänster på de två tidningarna, BLT och Sydöstran. Det är en mer än på tidningarna i Malmö. Sydsvenskan och Kvällsposten har sex sammanlagt.
På de 28 tidningar som ingår Mittmedia finns det inte kvar några fotografer eller för den delen reportrar, alla är multijournalister.
Det finns idag ungefär 60 fotograftjänster på landsortstidningar och 35,5 på storstadstidningar. Det är förstås för få, även om frilansar täcker upp för en del av tappet.
Ser vi en epok som går i graven? Många skulle nog säga ja, men jag tror inte det. I takt med att kvaliteten på journalistiken måste höjas, för att vi ska kunna ta betalt för innehållet, så kommer även fotografiet att få ökad betydelse. God bildjournalistik lyfter kvaliteten – det är nästan en rent intuitiv upplevelse, att en text med bild av en fotograf känns mer unik.
Genom att inse det, kan man hitta lösningar som gör att fotografyrket inte försvinner från dagstidningarna, det är jag övertygad om.
