Att ”ta debatten” räcker inte
Medierna är rädda för att verka mesiga. Därför får sverigedemokraterna just nu alldeles för mycket reklam.
Medierna är rädda för att verka mesiga. Därför får sverigedemokraterna just nu alldeles för mycket reklam.
Några som däremot inte alls är fega är sverigedemokraterna själva.
Inför deras riksårsmöte – ständigt inställt – har partiet granskat de journalister som begärt ackreditering. De flesta har fått ja. Men två har fått nej. Och inte vilket nej som helst. Pressekreterare Mattias Karlsson anklagar tidningen Expo för åsiktsregistrering. Och på Flamman är journalisterna ”säkerhetsrisker”.
Mattias Karlsson berättar att Expo undersökt enskilda medlemmar, som tycker att granskningen är ”obehaglig”. De anser att tuff mediebevakning är besvärligt. Därför kallas granskande journalistik för – åsiktsregistrering.
Även vad gäller Flamman handlar det om rädsla. Mattias Karlsson anser att Flammans redaktion lierar sig med vänstergrupper som förföljer sverigedemokraterna.
Både Daniel Pool och Aron Etzler – Expos respektive Flammans chefredaktörer – säger att partiets förbud handlar om en och samma sak: sverigedemokraterna gillar inte medier som har koll på partiet, som kan politiken och vet hur partiet jobbar för att hamna i riksdagen.
Sverigedemokraterna gillar helt enkelt inte att bli granskade. Kunskap förskräcker. Därför får journalisterna nej.
Det är särskilt viktigt att komma ihåg nu när medierna låter partiet bullra på. Det är ett ständigt tjat om att det är dags att ”ta debatten”. ”Ta” verkar tyvärr betyda ”sätta sverigedemokraterna på plats så att de och väljarna inser att de har fel”. Och eftersom det heter ”debatten” och inte ”debatterna”, ska tydligen sverigedemokraterna få dominera med sin favoritfråga.
Att tiga är fel. Men att tro att några ”tagna debatter” ska motverka partiets frammarsch är naivt.
Mona Sahlin tänkte antagligen knyckla till Jimmie Åkesson i TV4 i förra veckan. TV4 kallade programmet (incidenten är egentligen ett bättre ord) för ”en historisk duell” och ”ett historiskt möte”. När allt var över sade den passive programledaren Lennart Ekdal att det i studion väntade ”3–4–5–6 TV-kanaler” och ett ”40-tal journalister”. Upphetsningen skulle förtydligas, det var ju ”historiskt”.
Men det som hände var just det som flera varnat för. I Expo har Daniel Poohl upprepade gånger formulerat problemet. I en paneldebatt vinner sverigedemokraterna ”bara genom att vara där”. De vinner eftersom debatten utgår från deras ”världsbeskrivning”. Allt hamnar i skuggan av partiets ”förenklade syn på invandringen”. Och i Publicistklubbens årsbok 2007 skriver bland andra Sydsvenskans Niklas Orrenius att det behövs ”fler och djupare granskningar av partiets idéer”.
TV4-mötet blev en stollig cirkus och en PR-seger för ett litet, rasistiskt parti. Jimmie Åkesson framstod som en rättskaffens karl, en folkets man, som minsann vågar sätta makten och Mona Sahlin på plats.
Bevakningen av partiet kräver träning och massor av fakta. Tidningen Gringo lär kommunpolitiker i Eslöv att bli bättre på att debattera med sverigedemokraterna.
Journalister skulle också behöva medieträning.
För demokratins skull.
ma@journalisten.se
BRA
Svensk Bokhandel
Tidskriften Svensk Bokhandel satsar på humor. I senaste numret berättar lektören Sören Robertson vad en författare ALDRIG ska börja sitt litterära mästerverk med. Nämligen: ”Det var en mörk och stormig natt”. Vad som helst är bättre än det. Dessutom avslöjas att PKs före detta ordförande Annette Kullenberg är anhängare av grova förolämpningar. Under en middag med ”halva den svenska bildningseliten” får Kullenberg till slut filosofen Lars Gustafsson att ilskna till. Han kallar henne för ”ett arselhål”. Kultur kan vara festligt. Särskilt i Svensk Bokhandel.
DÅLIGT
Tystnaden
På debattsidorna i Journalisten undrar frilansen Petter Larsson varför varken Lena Adelsohn Liljeroth eller Jan Scherman vill debattera mediekoncentrationen. Tyst är det också om koncernen Stampens senaste affärer. Och dessutom blir det allt svårare att slå fast vad som egentligen är en alldeles för stor mediekoncentration. Medieministern säger att det inte skulle vara bra om alla medier hade en och samma ägare. Vilket alltså skulle betyda att dagsläget är präglat av mångfald? Hm. Undrar just vilken sorts miniräknare ministern håller sig med.
ÄNTLIGEN
Boken om Ebbe
Ebbe-affären är en thriller, där Ekots Jan Mosander tydligen funderade på att ingå i den hemliga Palmegruppen på Söder i Stockholm. Dessutom kan Ebbe Carlsson själv, mer eller mindre av misstag, ha hjälpt Expressens reporter Per Wendel att avslöja 1988 års skandal. I boken Ebbe – mannen som blev en affär skriver Anders Isaksson om fenomenet Ebbe Carlsson: skvallret, journalisterna, historierna, ryktena, sjukdomarna, intrigerna, sexet och snusket och den politiska värld, där Ebbe till slut drunknade. Lysande raffel i rappt tempo.
