Den fredlöse politikern
Det finns en fara med den här sortens nyhetsjakt: det är lätt att dras med i en populistisk yra, där man blir bödel under ivriga tillrop av slaget ”Ge dom bara”.
Ut med dynggrepen. Uttrycket fanns på redaktionen under mina år som nyhetsreporter. Det stod för arbetet med att gräva fram skit om i första hand politiker. Jag var hygglig i denna konst och det gav en ganska hög status. Material om politikermisstag var tacksamt förstasidesstoff.
Många arbetsdagar innehöll bekräftelser på att jag fungerade som journalist. ”Bra grej, det där” eller ”detta drar vi på” utropade ledning och redigerare.
Smått lycklig var jag den dag när en man ringde och berättade vad hälsovårdsnämndens ordförande hade för sig.
Kommunen hade krävt att flera fastighetsägare i en ort skulle hosta upp tiotusentals kronor för att förbättra reningen av hushållens avloppsvatten. Pådrivande var hälsovårdsnämnden, vars ordförande för övrigt bodde i den aktuella byn.
– Men inte har hälsovårdsnämnden krävt att nämndens ordförande skall köpa en ny dyr anläggning. Istället står den jäveln och spolar ner avloppsvattnet i vägdiket, närmast skrek den uppretade tipsaren i telefonluren.
Dagen efter fanns i vår tidning en indignerad artikel om hälsovårdsnämndens ordförande som av kommuninvånarna krävde en sak medan han själv slapp undan. Kvällsposten klippte storyn och försåg den fyndigt nog med rubriken ”Pampen som pumpade…”
Jag kan påminna mig tjogtals liknande berättelser om snedtrampande politiker som resulterade i stort uppslagna artiklar.
När jag blickar tillbaka kan jag bli tveksam till hur viktiga artiklarna alltid var. Givetvis skall politiker tåla en hård granskning, men det är något med proportionerna som inte stämmer. Felstegen fick stort utrymme och kunde ibland skymma annan och viktigare politikerverksamhet. En ofta förbisedd sanning var att flertalet politiker jag träffade var hederliga människor som tog på sig uppdrag som vi andra medborgare inte ville gå i närheten av.
Om detta skrev jag föga; förståelsen för de förtroendevaldas situation var klen; jag var nog heller inte särskilt intresserad. Jag var strängt upptagen med att finna politiker att hänga ut.
Det finns en fara med den här sortens nyhetsjakt: det är lätt att dras med i en populistisk yra, där man blir bödel under ivriga tillrop av slaget ”Ge dom bara”.
I dag som förr uppmärksammar medierna gärna politiker med kluvna tungor och tveksam vandel, dyrt taxiåkande och snyltande på samhällets plastkort. Det är inte djärvt att anta att detta i hög grad påverkar allmänhetens uppfattningar om politiker.
I somras kom en Sifoundersökning som visade att sju av tio svenskar tycker att kommunalpolitiker missbrukar sin makt. Göran Johansson, socialdemokratiskt kommunalråd i Göteborg, kommenterade saken med: ”Det förekommer maktmissbruk överallt, men jag tror att det är renare i politiken än på andra ställen. Vi är hårt granskade och allt vi gör är ju offentligt”.
Göran Johansson kan ha rätt, politikerna kanske egentligen lever ett öppnare och fläckfriare liv än de flesta andra. Det är en allvarlig sak om medierna i för stor utsträckning påstår motsatsen och ger en bild som i grunden inte är sann.
Det slår mig förresten att det kan vara dags att skrota begreppet förtroendeuppdrag och ersätta det med misstroendeuppdrag.
Chefredaktör
