”Destruktiv mediekritik eroderar ensamansvaret”
Ledare Varför lägger NMI så mycket energi på att ifrågasätta enskilda, namngivna journalister?
Det finns ett flertal aktörer som bedriver mediegranskning i Sverige: Tidningen Journalisten, Medierna i P1 och Dagens Media för att nämna några. När du läser en artikel i Journalisten eller hör ett inslag i Medierna är det i regel utgivaren, eller en annan redaktionell chef, som ställs till svars för en publicering, inte den enskilda reportern.
Näringslivets Medieinstitut (NMI) fokuserar däremot i många fall på den enskilda journalisten, namngiven ett stort antal gånger i en sökmotoroptimerad artikel som kommer att hamna högt upp i sökresultaten. (Läs vår granskning av NMI här.)
Att använda sin publicistiska makt för att nita en utpekad person är något jag förknippar med oerfarna publicister eller influencers på sociala medier. Mats Olin, som driver NMI, är inget av detta. Han har varit med länge, bland annat grundade han sajten Second Opinion 2008. Varför har han landat i en verksamhet som lägger så mycket energi på att ifrågasätta enskilda, namngivna journalister? Hans egen förklaring är att journalister har mycket makt och därför måste granskas. Jag skulle vilja lägga till ytterligare en tänkbar förklaring: att det fungerar.
Det är få saker som är så känsliga för en nyhetsreporter som att bli utpekad som aktivist. Det är antagligen svårt för en icke-journalist att förstå hur känsligt det är och hur skadligt det kan vara för journalistens trovärdighet.
Vilket leder oss till nästa problem: transparensen. NMI berättar inte öppet vilka alla deras finansiärer är. Hur ska jag då som läsare kunna veta att texten jag läser inte är betald av någon som vill hämnas på en journalist som granskat en viss fråga? Hämnd är ett mycket dåligt publicistiskt motiv, oavsett om det handlar om en redaktions personliga vendettor eller en uppdragsgivare som vill ge igen på en misshaglig journalist.
Men varför är detta ett problem? Ska inte journalister tåla en närgången granskning när de själva utsätter andra för det? Och varför skulle inte en granskad få ge igen med en motgranskning?
Problemet är att det i många fall är helt felriktat. Svenska medier med grundlagsskydd omfattas av ensamansvaret, en princip vi stolt visar upp för omvärlden. Utgivaren är den enda som kan bestämma över vad som ska publiceras. Enskilda reportrar kan ha stor makt över bevakningen, men bara till en viss gräns: så länge utgivaren tillåter det. Och att reportrar som blir kunniga inom ett ämne sätts att bevaka just det är också något som ledningen beslutar om, inte den enskilda journalisten.
Genom att så konsekvent hålla reportrarna ansvariga för det som publiceras bidrar NMI till att erodera ensamansvaret. Detta i en tid när vi behöver modiga journalister som begränsas av ansvarstagande redaktörer, inte av självcensur.
Distansarbete
I det kommande numret av Journalisten gör vi en ordentlig genomgång av distansarbete, både i en fördjupning och i ett reportage. På Journalisten är det standard att jobba på plats minst tre dagar i veckan. På min förra arbetsplats Haparandabladet satt vi i tre länder: Sverige (Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kalix och Stockholm), Finland (Torneå) och Turkiet (Marmaris). Det fungerade bra så länge tekniken var med oss, men visst blev det festligare stämning de gånger alla sammanstrålade i Haparanda. Hur arbetsmiljön påverkas på sikt av distansarbetet återstår att se.
Nytt grävcentrum
Grävfonden vill se ett svenskt centrum för grävande journalistik, och kommer att ha ett seminarium om detta i september. I Norge och Danmark finns redan sådana centrum, med statlig finansiering. Det är viktigt att det i så fall kan ske utan direkt inflytande från staten, eftersom det är en av de viktigaste maktsfärer som medierna granskar. Detta utvecklade jag i ledaren Staten och journalistiken.
