Diet inget för hjärnan
Det började i hastigt mod. Inte särskilt övertänkt. Men friskt vågat…
Nu skulle jag verkligen ta steget och följa kvällstidningens råd: Ät dig mätt, gå ner i vikt.
Det verkade lätt, i stället för att sluta äta fett, så skulle du sluta äta kolhydrater.
Dieten såldes in med just det där förföriska argumentet, som jag tidigare genomskådat så många gånger – du behöver inte gå hungrig.
Mellan 20 och 40 gram kolhydrater om dagen, inte mer (en normal portion ris innehåller 80 gram). En hårdbrödmacka har 7-10 gram så det gick ju bort direkt. Frukt var uteslutet, rotfrukter likaså, liksom – förstås – alla sorters pasta, ris, potatis, mjukt bröd. Läsk och annat sött hade jag inte ens en tanke på.
Redan till lunch första dagen förstod jag att det förföriska var en lögn. Jag hade ett stort hål i magen varje gång vi skulle äta. Biff med sås, utan potatis, kycklinggryta med curry, utan ris, köttfärssås, utan pasta. Ja det var inte lätt, men det gick hjälpligt med massor av sallad och tomater.
Visst blev jag lite irriterad. Arbetskamraterna var varnade, hemma var det kanske lite värre.
Efter ett tag märkte jag hur långsam jag blev. En artikel som ska ta max 20 minuter att skriva, behövde jag en timme för.
Efter kvällsmaten var det koma framför TVn. Somna hungrig, vakna hungrig. Ett ständigt gapande hål i magen. Men visst har jag blivit smalare? De här byxorna kunde jag väl inte ha förut?
Så kom pressläggningen av sista tidningen före sommaren. Vi läste korr och hade bra framförhållning. Men hjärnan var seg.
Jag borde ha förstått…
Först dagen efter upptäckte jag det pinsamma felet på nyhetssidorna. Vi hade skrivit SVTs VD när vi avsåg SRs VD.
Det här är nog den längsta bortförklaring du läst, men jag är helt säker på att det var dietens fel.
Därför skulle jag vilja uppmana till överseende. När du ser ett fel, som verkar obegripligt. Tänk då att det förmodligen är en kolhydratsvältande människa som gjort det. Och sänd henne/honom en snäll tanke. Kanske den kan fylla hålet som kolhydratbristen skapat.
