Djävulen i detaljerna

Det hände för drygt tre decennier sedan, men är fortfarande ett illustrativt exempel på hur det går till då makthavare använder sig av dementimaskinen; makten beslår avslöjaren med perifera och betydelselösa sakfel som får tjäna som bevis på att huvudbudskapet bygger på lösan faktagrund.

DN tvingades till en förödmjukande reträtt och fick be Lennart Geijer om ursäkt. Trots att DN visste att kärnan i nyheten var riktig.

Lärdomen av Geijeraffären: hur rätt en grävande journalist än har i det stora kan hela storyn säcka ihop som en misslyckad sufflé om det går att peka på fel i detaljerna.

Annons

Därför är Knut Kainz Rogneruds skenbart självklara råd till kolleger (reportage sid 12–16) värt att ta på stort allvar: ha inte fel.

Av flera skäl. Främst av respekt för sanningen, naturligtvis. Men också för att politiker, företag, myndigheter, bransch- och intresseorganisationer har resurser att granska den granskande journalistiken på jakt efter blottor.

Makten vill främja sina intressen och skapa en gynnsam bild av den egna verksamheten. Om medierna solkar ner deras image går de granskade till motattack.

Informationsavdelningarna eller – allt vanligare – PR-konsulter får i uppdrag att korrigera journalisternas och mediernas uppgifter.

Inte mycket att säga om. Medierna måste tåla att själva bli granskade. Konsulternas uppdragsgivare har all rätt att ge sin version eller att vinkla sina budskap som de vill.

Det som oroar är den skeva balansen mellan å ena sidan journalisterna, å den andra makten och dess stab av tillrättaläggare. Horden av informatörer och PR-konsulter kan i dag i storlek mer än väl mäta sig med den samlade journalistkåren.

Utvecklingen sker samtidigt som journalisternas ­arbetsvillkor har förändrats. Färre ska fylla ett större utrymme. Nya medier, gratistidningar och webb, ska fyllas med innehåll.

Arbetsvillkoren kan pressa journalister att slarva med faktakontroll och källkritik. Journalistiken riskerar att förlora i tillförlitlighet.
Många PR-konsulter och lobbyister är erfarna före detta politiker och journalister, ofta med specialkunskaper. De vet hur medierna och journalistiken fungerar och ser snabbt var bristerna i en artikel eller ett program finns. Det är där de sätter in stöten.

Slutsatsen man kan dra av detta är varken särskilt spännande eller dramatisk. Det är bara att påminna om de gamla klassiska dygderna att noggrant kontrollera fakta och att vara kritisk till de egna källorna.

Ett poänglöst axiom, kan tyckas. Men, som Gunnar Nygren noterar i Yrke på glid – om journalistrollens de-professionalisering (Simo), är många nyhetsjournalister i dag osäkra på vilka normer som gäller för faktakontroll och källkritik på nätet. I den journalistiska publiceringsform som utvecklas snabbast tycks klassiska yrkesdygderna vara i upplösning. Tål att fundera över.

optimism

DÖDEN GER NÄRING
Ekonomijournalistikens obetvingliga optimism är smittande. Även utsikten av mänskligt förfall förvandlas till löften om framtida intäkter. I ny­startade ”Driva Eget” tipsar Ingrid Kindahl/Annika Rosell om 40-talisternas åldrande som jordmån för ­affärsidéer ”För vad fyrtiotalisten än vill tro så blir lederna stelare, musklerna svagare och synen sämre med åren. Kring sådana krämpor kan nya affärsidéer växa fram”. Inte ens själva döden mattar glädjen. Inför insikten av livets slut jublar skribenterna: ”Tänk, vilka arvstvister det kan uppstå. Familjerätt kommer förmodligen bli en lönsam specialitet /…/”. PF

skandal

FINLANDS SEX ÄR VÅRT
Så vet vi då vad som krävs för att svenska medier ska uppmärksamma vårt grannland Finlands politiska liv: en serie sex-sms från utrikes­ministern till en strippa. Plötsligt får vi alla lära oss namnet på landets avgående utrikesminister, och tidningar som inte haft ordet Finland på utlandssidorna sedan alkoholskatten sänktes, har plötsligt plats för både intervjuer och talrika exempel på sms:en. Dagens Nyheters reporter har till och med intervjuat strippan Tukiainen som ”haft det jättestressigt och jobbigt”.
Finlands sak är vår! KA

debatt

FOLK OCH FOLK
Låt oss leka med tanken att en läsare ringer och meddelar att han blivit felciterad och att det är faktafel i artikeln. Hur gör du? Tar in en rättelse? Okej, bra. Men om den felciterade ändå inte är nöjd utan skriver en lång upprörd artikel till DN Debatt och tar hedern av dig? En omöjlig tanke att den skulle komma in? Du skrattar? Förståeligt. Men inte så klokt om den sure läsaren råkar heta Jan Josefsson.
Då är det bara att snabbt svälja skrattet och ordna debatt på Grävseminariet. Enligt order, fanjunkare Josefsson! KA