DR är en medieinstitution

Självklart kan man inte bortse från att uppsägningen av 20 procent av personalen, 400 personer är ett dråpslag. Särskilt i ett land med så få journalister. Hela 47 procent av de cirka 3 500 danska nyhetsjournalisterna arbetar inom public service. Detta är dessutom bara den första nedskärningen som kommer att följas av flera. 
Man kan inte heller bortse från att det inte är armlängds avstånd till politiken när regeringen bestämmer vilka kanaler och program som ska bort. Det handlar inte om inriktning eller policy utan om att politikerna resolut går in och styr verksamheten. Även med danska mått mätt torde detta vara känsligt.  
Men som sagt, den centrala frågan är om Danmarks Radio ska betraktas som kultur- eller medieinstitution och vad det har för betydelse. 

Medier bevakas av kulturredaktioner och mycket av det som sänds i Danmarks Radio är förstås kultur; film, teater, debatter. Men om Danmarks Radio är en kulturinstitution i första hand så har det ett annat uppdrag än om det är en me­dieinstitution. Ett medieföretag ägnar sig åt journalistik och har självständiga redaktioner, skyddade av grundlagen. De granskar makten, även sina egna ägare. Danmarks Radio som medieinstitution är därför en omistlig del av den demokratiska uppbyggnaden.
Kulturpolitiken kan ändras med små pennstreck, medan public service uppdrag bör vara omgärdat med mycket höga skyddsvallar.  
Det är svårt att inte jämföra den danska nedskärningen med nedmonteringen av public service i Ungern. 
Med ett parti i Sveriges riksdag som skulle vilja lägga ner P3 och flera riksdagsledamöter som inte står upp för mediernas frihet så är det av yttersta vikt att vi som tror på demokrati och fria medier gör allt för att freda public service framtid.
Ingen skulle gynnas av ett nedskuret public service i Sverige. Det är genom att vi har såväl kommersiella som ickekommersiella medier som journalistik fortfarande åtnjuter ett så högt förtroende.

 ***

I helgen var det 17 år sedan Dawit Isaak fängslades. Hans enda brott var att ge ut en tidning och verka som journalist. Ingen vet var han är idag. Ibland nås vi av rykten om att han lever, att han snart ska släppas fri. Ännu har ingenting hänt, men jag vägrar ge upp hoppet om att Dawit Isaak en dag ska få lämna sitt fängelse.
Fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea kan visa sig vara det som till slut får det att hända. 
Frige Dawit Isaak nu!

Annons

***

Journalisten fick i förra veckan träffa Kinas ambassadör i Stockholm. Det var en udda intervju på flera sätt. Till exempel fanns fyra personer i rummet som antecknade allt som sas.
Ambassadören visade med all önskvärd tydlighet att han inte förstår vad västerländsk demokrati är.  Tyvärr bådar inget av hans svar gott för den svenska förläggaren Gui Minhai. För ambassadören är Gui Minhai bara en enkel fråga om kinesisk rättsskipning som inte Sverige eller någon annan har med att göra. På ren svenska menar Kinas ambassadör att vi ska strunta i hur de behandlar svenska medborgare. 
Hans önskan kommer inte gå i uppfyllelse. 
Kravet är enkelt: Frige Gui Minhai nu!

STICK

BARA UNDER 40
Lite märkligt är det väl ändå att ha ett möte för alla anställda, men bara om de är under 40 år.
Hallands Nyheter valde den modellen när de skulle diskutera hur man bäst skulle nå unga läsare. Men nog har väl folk över 40 också kontakt med unga och har kanske andra kunskaper som kan vara värda att lyssna på? 
En sådan exkludering kommer hursomhelst inte göra det lättare att genomföra de förändringar man till slut kommer fram till.

JOURNALISTENPODDEN

I det senaste numret av Journalistenpodden pratar Allmänhetens Pressombudsman Ola Sigvardsson och jag bland annat om det omtalade tillägget i SVTs valdebatt.