Dumpningen en risk

Det låter inte så upplyftande.

Det är tyvärr inte bättre i Sverige. Åtminstone inte för frilansar. Arvodena sjunker och allt färre kan leva på sitt frilansande. Enligt den rapport som Kent Werne presenterade förra veckan jobbar 33 procent även med annat än journalistik för att försörja sig.

Det är ett gemensamt arbete att se till att frilansar och anställda får betalt för sitt arbete. Den enes utsatthet blir i det här fallet inte den andres bröd, utan även den and­res utsatthet.

Annons

Den arvodesdumpning som frilansen möter, kan snart bli en lönedumpning för den anställde. Enligt  rapporten är det allt färre frilansar som får betalt enligt frilansrekommendationen och allt fler får rena skambud på sitt arbete. Snittarvodena ligger helt stilla, ja sjunker till och med något, under perioden 2008-2015, medan rekommendationerna fortsatt stiga.

Rapporten innehåller en del konkreta förslag. En del känner vi igen, som att tillsätta en särskild frilansombudsman på kansliet. Annat känns nyare. Ett nytt rekommenderat lägsta arvode är ett sådant.

Förslaget är intressant. Med ett lägstaarvode skulle klubbarna få ett starkare incitament att arbeta för frilansars ar­vode. Det skulle bli tydligt att under den här nivån får man inte gå – då blir det lönedumpning. Med en lägstanivå kopplad direkt till kollektivavtalets lägstanivå finns det en möjlighet att nivån skulle upplevas som en hjälp.

Den frilansrekommendation som finns i dag skulle då bli ett riktvärde för en medianlön. Om en redaktion lönemässigt ligger på eller över medianen, blir det tydligt att även frilansar ska ha den ersättningen för sitt arbete. Och om de fast anställda har höga löner, så bör det finnas ett tydligt riktmärke även för en högre frilansersättning. Alltså en lägsta, mellan och en högre nivå.

Det skulle bli enklare för redaktörer att förstå och klubbarna skulle få det enklare att driva arvodesfrågor för frilansar.

Det viktigaste motargumentet är enkelt  att se: Risken att lägstanivån blir rikslikaren.

Men när en majoritet av frilansarna får ut mindre än 15 000 i månaden, alltså långt under kollaktivavtalets lägsta lön, så känns motargumentet ändå tunt. 20 procent får i dag ut arvoden enligt frilansrekommendationen, mest handlar det om frilansar som arbetar mot organisationspress. Jag tror inte att deras arvoden skulle sänkas av att det infördes även en lägstanivå, om det samtidigt också fanns mediannivå och hög nivå.

Men det viktigaste är att vi alla tar till oss grunden, att frilansars arvoden är allas vår angelägenhet. Ett dumpat arvode leder lätt till dumpad lön.

                                                                ***

STICK

Viktig kritik mot manligt överskott
Kritiken mot att så få kvinnor nominerats till Stora journalistpriset och för den delen till Journalistens pris Årets stilist, är både relevant och bra. Vi bör i en bransch där ungefär hälften är kvinnor, även ha hälften kvinnor bland pristagare och nominerade. Det finns strukturella problem att lösa. Både internt på redaktionerna och hos oss själva. För min del kommer jag att bli mer aktiv i att skicka in kandidater till priser. Jag vet minst tre kvinnor som utan vidare diskussion skulle vara välförtjänta vinnare. Så nästa år ska det inte finnas några sådana ursäkter kvar.

Oroande Q3 trots goda siffror
Schibsteds kvartalsrapport var en positiv läsning på många sätt. Vinsterna är fortsatt goda och både Svenska Dagbladet och Aftonbladet visar plussiffror. Aftonbladets onlineläsande och tittande har enastående siffror. 3,5 miljoner om dagen! Ändå är det noterbart att 61 procent av intäkterna kommer från papperstidningen som har 650 000 läsare enligt Orvesto. Det oroar på många nivåer. När inte ens Aftonbladet, som är först och störst, kan få riktigt snurr på sina digitala intäkter, hur ser då framtiden för online-journalistiken ut för övrigt?