En bättre värld
Som människa har man bilder av hur samhället utvecklas. I min föreställningsvärld ökar insikten om att vi måste lära oss att lösa konflikter med allt fredligare medel, såväl i den privata sfären som på samhällelig nivå. Generellt gäller att krig är i utdöende, samtalet och det frivilliga avtalet hör framtiden till.
Som människa har man bilder av hur samhället utvecklas. I min föreställningsvärld ökar insikten om att vi måste lära oss att lösa konflikter med allt fredligare medel, såväl i den privata sfären som på samhällelig nivå.
Generellt gäller att krig är i utdöende, samtalet och det frivilliga avtalet hör framtiden till.
Humanismen vinner terräng. Det är exempelvis en oerhörd framgång att i stort sett hela världssamfundet i dag fördömer tortyr.
Samma känsla har jag av att ett demokratiskt synsätt går segrande över världen. Och med demokrati avses då att folkflertalet måste få tillgång till och insyn i samhällets maktapparat. Stödet till enpartisystem, totalitära regimer är i avtagande, och protesterna mot förtryck av oliktänkande eller minoritetsgrupper ökar.
Men processen går långsamt, mycket långsamt. Framåtskridandet kan bara uppfattas i ett långt tidsperspektiv. Mitt i en människas korta liv är det svårt att upptäcka, särskilt som framåtrörelsen ständigt kantas av svåra bakslag. I varje ögonblick sker ohyggliga övergrepp och då är det inte självklart att tycka att människan blir klokare allt eftersom. Ändå tror jag att det är på det viset. Åtminstone väljer jag att tro det.
Det händer att jag träffar journalister som vill tona ner journalistikens betydelse; att vara journalist är väl inget särskilt, kan de säga. Det är bara ett yrke, ett jobb, en utkomstmöjlighet.
Så enkelt är det inte. Det är faktiskt något särskilt med journalistens uppdrag; sett i en vidare mening är journalisten det främsta värnet för tryck- och yttrandefriheten. Av det enkla skälet att vi är de som dagligen använder oss av dessa friheter och testar dess gränser. Det är också journalisterna som ideligen sätter samhällets öppenhet på prov.
Den fria åsiktsbildningen i ett samhälle är mycket beroende av hur aktivt vi journalister prövar den.
Vi journalister finns i ett större sammanhang än vi vanligtvis tänker på.
Oftare borde vi dra ut linjen; våga se att de dagliga uppdragen ingår i en helhet, människans oavbrutna strävan efter förbättrade livsvillkor.
Det är mot denna bakgrund offentlighetslagstiftningen i EU måste diskuteras. Det handlar inte om teknikaliteter, utan om vilken grundläggande syn det finns på medborgarnas rätt till inflytande. Det är kort sagt en viktig demokratifråga.
Sverige har kommit ovanligt långt i arbetet för öppenhet och i regelsamlingarna för vad som får sägas i ett samhälle. Nu hotas delar av de mödosamt erövrade rättigheterna. Inom EU finns det starka krafter för en kringskuren lagstiftning och en nivå som Sverige passerade för länge sedan. Sverige skall inte av taktiska skäl ligga lågt i en av sina paradgrenar: öppenheten.
I den utveckling mot en bättre värld, som åtminstone jag ser framför mig, är det mera öppenhet vi behöver, inte mindre.
Chefredaktör
