En kyss, en kyss – vad är han?
Ja, det är nog Årets bild. Ömsint och omvälvande, en början och ett slut på samma gång. Fotografen Jimmy Wixtröm tog bilden genom fönstret och på restaurangen morrar personalen fortfarande över mediehetsen: ”Det är överdrivet, det var inte alls som det står i tidningarna.”Men resultatet av mötet blev större än de två kunde ana.
Ja, det är nog Årets bild.
Ömsint och omvälvande, en början och ett slut på samma gång.
Fotografen Jimmy Wixtröm tog bilden genom fönstret och på restaurangen morrar personalen fortfarande över mediehetsen: ”Det är överdrivet, det var inte alls som det står i tidningarna.”
Men resultatet av mötet blev större än de två kunde ana.
En intensiv diskussion om politikers taskiga handel och vandel.
En intensiv diskussion om journalisters taskiga handel och vandel.
En intensiv diskussion om elitens brist på både och.
Efter kyssen försvann de omslingrade tu. Den ena med karriären krossad, den andra har gått under jord och dyker upp när han själv vill, med obrutet förtroende enligt TV4- cheferna.
Kvar är väljarna och mediekonsumenterna som misstror och muttrar om att ingen längre går att lita på.
På journalisten.se röstar de som orkar bry sig om det utsatta läget i landet.
70 procent anser att det ska ställas samma moraliska krav på journalister som på politiker.
27 procent säger nej till sådana krav och tre procent vet varken ut eller in.
Längtan efter ordning och reda var också talande när journalisten.se häromveckan frågade: Ska journalister festa med regeringen?
Nej! utbrast 62 procent. 31 procent sa ja. Men hela sju procent ansåg att fester med statsråd visst kan vara okej, men ”bara om alla är helnyktra”.
Att visa sitt missnöje med politiker är enkelt: det går att rösta bort dem.
Att bestämma sig för att ”vi ska aldrig göra några fel”-garantier på redaktionerna är däremot inte lika enkelt.
Att kräva tydliga etiska regler av chefen är en sak. Gör det!
Men jag tror inte på att börja med specifika kontrakt mellan chefer och journalister, där de anställda tvingas intyga att de alltid ska sköta sig, aldrig begå några som helst misstag mot yrkesetiska regler eller andra spelregler, lagar och avtal. Det kan göra journalister rädda för att ta nödvändiga risker och skrämma fram ännu mer självcensur, helt i onödan.
Grunden för hur vi väljer att agera är alltid hur vi tänker, innerst inne. Och i vilken kultur vi jobbar. Hela det interna systemet måste granskas när stora misstag har begåtts.
Resultatet av skandalhösten 2007 borde bli samtal på journalisternas arbetsplatser. Öppna samtal, där konkreta situationer diskuteras, utan att någon känner sig fånig.
Kan en journalist som har sålt en lägenhet svart bevaka svarta lägenhetsaffärer?
Kan en journalist skriva om rattfylla som själv kört med ett järn innanför västen – men inte åkt fast?
Vilka krav går egentligen att ställa på redaktionernas redlighet? Ska desken fråga reportern: ”Det här jobbet handlar ju om barnmisshandel – hur uppfostrar du själv dina barn?”
För övrigt hoppas jag på att TV4 vågar sända en offentlig hearing om etik, skött av en annan TV-kanal (läs SVT), som tillsammans med de aktiva tittarna betar av stora och små problem. Allt för att rädda människors förtroende för en omistlig del av demokratin: den fria journalistiken.
ma@journalisten.se
BRA
Politikens egg
Inför det danska riksdagsvalet i dag har tidningen Politiken synat de politiska kommentatorerna. Dessa orakler har politisk (konservativ) bakgrund och har förbluffande ofta varit ministrar och rådgivare åt statminister Anders Fogh Rasmussen. Dessutom har flera av dem kraschade politiska karriärer: en blev full och krockade med en betongklump, en annan handlade alltför vågat med jobbets kreditkort. Ändå försörjer de sig på att vara seriösa bedömare. Granskningen i Politiken ger behövlig insikt om ett fenomen, som kräver oceaner av självdistans.
DÅLIGT
Oraklens hybris
Samtidigt som artikeln i Politiken är stimulerande läsning, förskräcker den också, med en teckning på två jättekommentatorer, som döljer dem som väljarna ska rösta på. Politiken skriver om risken för att kommentatorerna förvandlar politiken till ytligt spel, personfixering och slug strategi. Kommentatorerna lever på att analysera vad politikerna ”egentligen menar”. Resultatet är väljarleda, eftersom politikerna ändå inte säger det de tycker. Dystert, mycket dystert.
UR TIDEN
Norman Mailer
En av de sista mohikanerna, med en storslagen förmåga att skriva om historiens kändisar: Jesus, Hitler och – Lee Harvey Oswald. Norman Mailer var ett fenomen, med all rätt. Oswald’s Tale: An American Mystery kom 1995 och är en av mitt livs läsupplevelser. Detaljer, scener, petande på obegripligheterna i Kennedymördaren Oswalds tragiska liv (han emigrerade till Sovjet för att montera radioapparater…). Norman Mailer, vi glömmer dig aldrig.
