En nedlagd penna

Nyss fyllde Olof Lagercrantz 90 år. I DN och Svenskan diskuteras hur viktig Olof Lagercrantz har varit som publicist, samhällsdebattör och kulturpersonlighet. I DN, där Lagercrantz arbetade fast under ett kvartssekel, beskrivs han gärna som en vägröjare, både i litterära och politiska frågor. Där tangeras gränsen till oreserverad upphöjelse emellanåt. I Svenskan är hållningen betydligt mera avmätt, och där kan tonen vara direkt fientlig ibland.

Lagercrantz var under flera decennier en stridbar person och han väcker starka känslor även efter sin aktiva tid. I botten finns säkert då och då politiska motiv, även när litteraturfrågor avhandlas.

Att Lagercrantz under den heta politiska perioden för ett 30-tal år sedan placerade sig på vänsterkanten möter respekt i somliga kretsar, misstroende i andra.

Annons

Debattören och tidningspublicisten Lagercrantz stannar sannolikt inte kvar särskilt länge i vårt minne. Om några årtionden har hågkomsterna från den politiska vågen kring 68 ebbat ut. Kvar finns en fotnot, en notis, i den journalistiska historieskrivningen.

Däremot är det svårt att tänka sig att Olof Lagercrantz som presentatör av olika författarskap bleknar lika hastigt.

Och så har han ju också gjort det lilla häftet om konsten att läsa och skriva, det som blivit något av ett standardverk för skrivintresserade.

Lagercrantz har här en ton som är tydligare än flertalet andras, och klangen är vacker. Det som fascinerar mest är hur Lagercrantz förmår hålla en hög intellektuell nivå i en enkel berättande samtalston. Han leder läsaren mellan olika författarexempel och egna tankespår. Texterna har det goda med sig att läsaren känner sig begåvad och inne i det texten berättar. Lagercrantz har alltid predikat vikten av att våga reducera. På skrivarkurser är det populärt att aningen fritt hänvisa till Lagercrantz och det brutala tipset om att försöka sig på en strykning av varannan mening i en text. Kanske blir det bättre då.

I den tunna lilla boken gör Lagercrantz som han lär. Transportsträckorna är få och väl valda; boken kan minst av allt skyllas för att innehålla ett frosseri i ord. Det hela är precist och ändå luftigt.

Det går att ge många bilder av Olof Lagercrantz, här ytterligare en. Härom natten läste jag om ”Ett år på sextiotalet”, där Lagercrantz ger interiörer från sin tid på DN.

I boken finns en uppgift som vittnar om en berömvärd redaktörsinställning. Lagercrantz påstår nämligen att han brukade besvara alla brev han fick till tidningen.

Jag är benägen att tro honom, i varje fall talar min personliga erfarenhet inte emot. Vid två tillfällen har jag skickat egna diktsamlingar till honom, båda gångerna har jag tämligen omgående fått svar.

Förra våren skrev jag till honom och frågade om han ville göra ett inlägg i Journalisten i en då pågående debatt. Efter en tid anlände ett svar: ”Du kommer för sent till mig. Jag skriver ej längre. Önskar dig framgång. Olof Lagercrantz.”

Kurt Nurmi

Chefredaktör