Ett riskfyllt jobb
…naturligtvis är det helt galet att åtta av tio journalister skall behöva tycka att de stressar mycket i arbetet.
Vilka är vi, journalisterna? Vad tycker vi? Hur har vi det? De frågorna försöker JMG i Göteborg besvara i den stora rapporten Journalist 2000, som nyligen blivit klar. Undersökningen innehåller ett värdefullt material och är fylld av intressanta och tankeväckande uppgifter.
Sannolikt kullkastar några resultat föreställningar som kan finnas i journalistvärlden. Några exempel är särskilt värda att ta upp. De senaste åren har en intensiv debatt i mediekretsar förts om hur angeläget det är med namnpubliceringar i olika sammanhang. Många har varnat för att en tidigare restriktiv hållning håller på att luckras upp.
JMGs undersökning visar att journalisterna, åtminstone när de tillfrågas, inte har blivit mera benägna att publicera namn nu än för ett tiotal år sedan. I huvudsak har journalisterna behållit samma inställning under hela det senaste decenniet. I några fall är det till och med så att journalisterna tycks ha blivit mera återhållsamma vad gäller namnpubliceringar, det gäller till exempel offer vid bussolyckor.
Vid en jämförelse, som görs i undersökningen, framkommer tydligt att allmänheten är betydligt mindre restriktiv till namnpubliceringar. En möjlig tolkning är att journalisterna håller emot, även om det finns något som skulle kunna kallas ett populistiskt krav från läsare, tittare och lyssnare.
En annan sak som ligger i linje med detta är att journalisterna har en positivare syn på flyktingar än allmänheten.
bryt
Slående är också att flertalet journalister ger en ganska ljus bild av den egna sysselsättningen. De allra flesta tycker inte att det är svårt att få gehör för egna idéer och ledningarna styr heller inte för hårt, säger majoriteten av de tillfrågade.
Över 80 procent anser att det finns en god sammanhållning bland arbetskamraterna och att det på redaktionerna finns gemensamma värderingar i viktiga yrkesfrågor.
De flesta tycker dessutom att det har blivit roligare att arbeta som journalist under de senaste fem-tio åren. Här avviker emellertid några grupper: anställda vid lokalradion och SVT samt frilansarna. Framför allt de sistnämnda anser alltså att jobbet har blivit tråkigare på senare år. JMG-undersökningen vittnar om behovet av en djupgående diskussion om frilansarnas villkor.
När det gäller stora undersökningar finns det en stor risk, den att man går vilse bland de många uppgifterna och att väsentliga samband och resultat missas. Så var fallet vid min egen läsning till en början.
bryt
JMG-rapporten innehåller nämligen en mycket alarmerande uppgift, som jag först gick förbi aningen förstrött. 1989 instämde 80 procent helt eller delvis i påståendet att arbetsförhållandena var mycket stressiga, denna siffra har stigit marginellt till 83 procent för år 2000. Således går det att påstå att förändringen inte varit så stor.
Men, och det är det viktiga, det är naturligtvis helt galet att åtta av tio journalister skall behöva tycka att de stressar mycket i arbetet. Starkast upplevs stressen på lokalradion, i kommersiell radio och TV och i kvällspressen.
Det verkar även finnas geografiska skillnader. Ju längre bort från Stockholm, desto mer stress upplever journalisterna, sägs det i undersökningen.
När den höga stressfaktorn läggs till uppgifterna om sämre matvanor och högre alkoholkonsumtion bland journalister än hos allmänheten står det klart att hälsoriskerna överskrider en acceptabel nivå.
Chefredaktör
