Flyttlasset vänder
Ungefär vart sjunde år står en människa inför ett avgörande: antingen tröska på, eller kasta om rodret i livet…
För snart sju år sedan gick familjens flyttlass norrut, från Halmstad till Stockholm. Om några månader går vårt flyttlass i omvänd riktning.
Det är lika bra att ta upp saken eftersom mitt nuvarande jobb utannonseras i veckans nummer av Journalisten. Sådant väcker frågor. Några besvarar jag här direkt: nej, jag har inte fått sparken och jag vantrivs inte med arbetet. Inte heller bråkar vi på redaktionen.
Istället är det så att familjen har beslutat sig för att ta ett nytt steg, vilket i det här fallet betyder ett återvändande till Halland. Flera saker har spelat in för beslutet.
En orsak är att jag en tid känt ett behov av att söka mig från huvudstaden, en sorts mättnadskänsla har infunnit sig. Någon tidsplan för en eventuell flytt har inte funnits, mera har det handlat om en igångsatt diskussion. Men nu har processen skyndats på av att min fru fått ett nytt jobb, som kulturchef på Hallandsposten.
Vad skall då jag arbeta med? Sanningsenligt kan jag svara: det vet jag inte med exakthet. Men det lutar åt att jag återupptar frilansverksamheten, den som jag förut ägnade mig åt i ett tiotal år.
bryt
Vid varje större uppbrott infinner sig två parallella yttringar av samma känsla: oron. Dels finns en malande oro över att beslutet inte är riktigt, dels en kittlande och stimulerande oro och rastlöshet som handlar om den öppning som uppstått för något nytt.
Det förfärande är att ingenting kan man veta i förväg. I mitt liv som i alla andras finns paradoxen att till synes konstruktiva val mycket väl kan få negativa följder. Lika gärna kan en nedrig handling i sin förlängning leda till något ljust, alltså sett ur den enskildes perspektiv. Alltid dessa tillfälligheter med oräkneliga förgreningar.
Ett annat möjligt betraktelsesätt är att livet visserligen innehåller en enda lång räcka av omständigheter, men att det där under finns starka grundläggande mönster som bidrar till de val man gör.
Clas Thor, journalist och utbildare, tog upp ämnet en gång vid en föreläsning. Han menade att människan bär på en djupt liggande rytm. Ungefär vart sjunde år står en människa inför ett avgörande: antingen tröska på som tidigare med risk för sotdöden, eller kasta om rodret i livet för att ge utrymme åt förändringar.
bryt
Jag vill minnas att alla i lokalen började tänka i sjuårsintervaller. Och flertalet kom fram till att det nog låg någonting i Thors resonemang.
Men det beror ju på hur man räknar och på vad man räknar, har jag senare tänkt. För egen del har det blivit bortåt sju år i Stockholm, men jag skulle också kunna säga att det har varit 27 år av oavbruten journalistisk verksamhet i olika former, varav de två senaste på Journalisten.
Kring årsskiftet lämnar jag över till någon annan.
Summeringen av tiden på tidningen väntar jag med till julnumret. Redan här skall dock avslöjas, att det är ett anmärkningsvärt roligt och intressant jobb att vara chefredaktör på Journalisten.
Chefredaktör
