Försonlighetens kongress

Handslaget bekräftade bådas samarbetsvilja. En konflikt som hade kunnat leda till blockering löstes upp och övergick i en konstruktiv diskussion om hur anställda och frilansar kan arbeta tillsammans. Fredrik Lindén lovade att försöka hjälpa frilansar som får problem med hans arbetsgivare.

Dessförinnan hade Alf Johans­son, förbundets föredragande i frilansfrågorna, anslagit en försonlig ton och satt en norm för den följande debatten.

Även i övrigt präglades de fyra kongressdagarna av en vilja att hitta lösningar på problem. Det rutinerade presidiet och ombuden lyckades med listiga kompromisser överbrygga kniviga motsättningar och komma fram till beslut som var godtagbara för de flesta.

Annons

Då ska man betänka att kongressen hade att ta ställning till svåra framtidsfrågor, som den om medlemskapets gränser som ombuden tog på stort allvar. Om något så visade debatten att många sätter värde på förbundets identitet som yrkesförbund. Kongressen beslöt låta förbundskansliet utreda vilka som ska kunna bli medlemmar och om det är möjligt att bilda ett större medieförbund. Säkert ett klokt beslut.

Kongressen 2011 behöver ett ordentligt genomarbetat underlag att ta ställning till i den ödesfrågan.

För många var det en aha-upplevelse att höra ombud ­efter ombud berätta om hur arbetsgivare runt om i landet struntar i lokala arbetstidsavtal. Det mönster som framträdde är att arbetsgivarna på bred front försöker försämra arbetstiderna. Ett exempel på det är att medarbetare på Norrköpings Tidningar fått se sin arbetstid förlängas med en månad utan ekonomisk kompensation.

Kongressen ställde sig ”med kraft” bakom förslaget från journalistklubben på Norrköpings Tidningar om att förbundet ska kräva att medarbetarna ersätts om arbetstiden förlängs. I nästa avtalsrörelse ska förbundet också slåss för generell förkortning av arbetstiderna.

”Visstidseländet” är fortfarande ett problem, trots att förbundet fått igenom vissa förbättringar på somliga avtalsområden. Kongressen markerade det genom att gå emot förbundsstyrelsens förslag och på ett par punkter skärpa formuleringarna i uppdraget till förbundet att konkret prioritera vikariefrågorna.

Kanske gjorde Esayas Isaak det djupaste intrycket på kongressen. Hans lugna och personliga sätt att berätta om sin bror, den i Eritrea fängslade journalisten Dawit Isaak, kontrasterade mot det starka innehållet i hans tal. För honom är Dawit Isaak en bror, inte bara en symbol för principer, utan en individ, en människa. Dawit Isaak är för sin familj en saknad make och far till tre barn, av vilka den yngsta dottern inte längre minns sin far.

Fortsätt för allt i världen att stödja de goda principerna, men glöm aldrig att fallet Dawit Isaak också handlar om en människa av kött och blod.

Österrike

ÖVERGREPP
I Amstetten utspelar sig något av det vidrigaste människan kan tänka ut. Och strax är de där, journalist­gamarna som fått vittring.

Österrikiska tidningar rapporterar att det runt kliniken där Elisabeth Fritzl och hennes sex barn vårdas, nu cirklar dräglande fotografer och reportrar som försöker få en bild eller ett pratminus. Det påstås att en bild på familjen kan säljas för  300 000 euro. En reporter försökte klättra upp till familjens balkong, ­fotografer påstås har grävt gömslen i parken där de lurar med gigantiska teleobjektiv. Jag mår illa. KA

glamour

ECO-QUEEN
Ekologisk glamour kan tyckas vara en krystad tidskriftsgenre, inte minst med risken att ekologin brunfärgar sidorna och att tidningen inte blir tillräckligt glammig för att attrahera den Stora Kvinnorörelsen. Men första numret av LRF Medias Eco Queen imponerar, framsidan utlovar 156 sidor ”härlig glamour” – och levererar. Sidorna är snygga, kändistäta, smink, kläder, mat, lyx och läckert ljussatta bilder. Några eko-referenser känns påklistrade och tramsiga, men det är synder som lätt förlåtes av dem som ska känna att eco-queen är tidningen som de behöver just här och nu, för att lyfta vardagen lite grann. PF

kongress

BLODTÖRST
Här kom man som nybörjare med darrande ben och lysande ögon till en kongress, som enligt alla erfarna kolleger brukar vara något av det mest vilda och oförutsägbara som finns i den fackliga världen.

Men inte. Inte en antydan till slagsmål, inga oförsonliga konflikter i talarstolen, inga elaka intriger i korridorerna. Samförstånd, kompromisser, konstruktiva förslag.

Lågvattenmärket var väl när en talare ville ”krama” kollektivavtalen.
Var tog kampen och aggressiviteten vägen? Jag är besviken. KA