Frikänn Odell
Rättegången mot konstnären Anna Odell är intressant på många sätt. Hennes försök att visa upp och diskutera psykvården i Sverige har upprört många.
De flesta verkar tycka att det är ett otillåtet tilltag. ”Man får inte använda och missbruka de allmänna resurserna på detta sätt”.
Den gruppen tycker förstås att rättegången är bra och att Anna Odell ska dömas.
Andra menar tvärtom att hennes metod var till för att sätta ljuset på ett missförhållande och att det borde välkomnas av ett demokratiskt samhälle.
Det finns också de som ger Anna Odell rätt att använda sin metod, men som menar att psykvård och polis handlat helt korrekt.
Som journalist är det enkelt att se likheterna med Anna Odells metod och vår allmänt accepterade Wallraff-metod. Ibland är det omöjligt att få veta hur något fungerar om man inte förklär sig och på det viset tränger bakom en organisation, ett system eller vad det kan vara. Metoden används och ska användas sparsamt.
En av Journalistens läsare påminde mig om ett reportage på 70-talet i Pockettidningen R, där reportrarna gjorde precis det som Anna Odell nu gjort, nämligen spelade psyksjuka.
Skulle då en fällande dom mot konstnären inskränka i den journalistiska friheten att wallraffa?
Kanske inte. En del jurister menar att pressfriheten är så stark att det gäller helt andra regler för att publicera en artikel eller ett inslag än att framföra det som konstverk.
Å andra sidan räcker detta kanske för att åtminstone jag ska bli orolig.
Yttrandefriheten är satt under attack från flera håll och vem vet hur en fällande dom mot Anna Odells skulle kunna användas mot journalister i framtiden.
Åklagaren har ju i det aktuella fallet grävt upp ett rättsfall från 1955 för att visa på oredligt förfarande.
Det är också legio att använda brottmålsparagrafer om man vill inskränka i yttrandefriheten. Så gjordes ju till exempel i IB-affären på 70-talet. Då ställdes inte Jan Guillou och Peter Bratt inför rätta för tryckfrihetsbrott utan för spioneri, för sitt grävande kring IB.
Anna Odell ställer viktiga frågor om psykvården, uppsåtet med sitt uppträdande var att göra just det.
Det vore pinsamt om rätten finner henne skyldig till oredligt förfarande, falskt larm och våldsamt motstånd som hon står åtalad för. Hennes tilltag har inte skadat någon människa utan kan kanske på sikt bli en hjälp för psykiskt sjuka i framtiden. En demokrati måste ge människor rätt att visa på tveksamheter i ett samhälle utan att dömas för brott.
