Glömmer vi den fysiska verkligheten?

Men vad händer i den andra verkligheten?

När stressen och hetsen ligger på på redaktionerna går allting så mycket snabbare om man ringer eller bloggar, eller twittrar sig fram. Visst kollar man att tipsen stämmer och kanske man får tag i en verklig person. Men hur ofta hinner journalisten åka ut och faktiskt träffa den där drabbade personen?

På ett av sina grävseminarier beskrev bloggaren/journalisten Sofia Mirjamsdotter nätet med alla dess sociala funktioner som en ersättning för fikat med intervjupersonen.

Annons

Jag förstår att det är en bra grej – att man åtminstone där kan få en kontakt med dem som läser/tittar/hör de berättelser man vill berätta.

Men har vi inte tappat något av det som var journalistikens styrka om vi stannar där – på nätet?

Borde inte lösningen på mediernas kris stavas verklighet?

Aftonbladet har försökt att komma verkligheten nära med sin fattigblogg, där en reporter under en månad ska leva på socialbidrag. Den är ett gott försök att nå fram och framförallt öppnar den för många som känner sig berörda och vill berätta sin egen historia. Nätet är ju fantastiskt på det sättet – att alla kan gå in och direkt kommentera artiklar och andra inlägg.

Fattigbloggen följer en tradition som också är en av de enklaste formerna av journalistik, att låta reportern själv prova på och skriva om hur det är att vara i en viss situation.

Fattigbloggen har kritiserats för att vara på låtsas eller skriven lite från ovan. Jag tror tvärtom att den är ärligt menad.

Problemet är att om man är intresserad av hur socialbidragstagare har det, så tror jag att man hade nått ett verkligare resultat om man låtit någon av alla dem som gör det, dagligen, länge, skriva en blogg om sina erfarenheter i stället.

Men en sådan blogg hade ju tagit lite längre tid att få fram och tid kanske inte finns ens för journalisterna på Aftonbladet?

Jag känner en liten oro för att allt för många journalister kan förledas att tro att verkligheten finns där bland twittrarna och bloggarna. En del av den finns förstås där, men en mycket större del av Sverige finns utanför nätet.

Tonårstjejer kanske läser Blondinbella, men det är relationerna till kompisarna som är viktigast.

Järnverksarbetaren i Hagfors ( för att citera yrkesetiska nämndens Rino Rotevatn) har kanske också en dator hemma. Men hur ser hans verklighet ut?

Väldigt många yrkesgrupper riskerar att bli glömda, därför att de inte är uppkopplade på nätet hela dagarna. Hantverkare, folk i serviceyrken, i vården, på löpande bandet, järnverken.

Finns inte risken att deras verklighet göms bakom ettorna och nollorna på nätet?

Sverigebilden riskerar att bli skev, som en twitterföljare skrev.