Håll dörren öppen
Alla i branschen vet att en ansenlig del av medieutbudet tillkommer under tvivelaktiga och tämligen oreglerade former. Den övergripande och exakta kunskapen saknas dock. En kartläggning skulle för Journalistförbundet kunna bli en viktig pusselbit i det fackliga arbetet, dels som länk till tänkbara framtida medlemmar, dels som underlag för den fackliga strategin mot utnyttjande av svaga grupper.
Den senaste tiden har jag gått runt bland kollegor och ställt frågan: ”Hur kom det sig att du kom in i journalistsvängen?” Den bild som framträder är att det är ovanligt med en rätlinjig väg; få har i mycket unga år bestämt sig för att bli journalist och sedan målmedvetet gått de utbildningar som fordras för att ta steget in på redaktionen.
Nej, betydligt vanligare är att närma sig journalistyrket den slingriga vägen. En kamrat berättar att hon var ridintresserad och började lämna små referat från ridklubbens verksamhet till lokaltidningen – utan ersättning. Men intresset för en mera utvecklad journalistik väcktes.
En annan brukade som ung göra resor och lämna texter och bilder till tidningen därhemma. Någon betalning i kronor och ören gavs inte, men ”jag blev glad när jag såg mina jobb i bladet och jag började fundera på att det kanske skulle vara kul att vara journalist”.
I samband med min lilla undersökning har jag fått höra berättelser om sportintresserade som tagit sig in på sporten som tabellnissar; musikintresserade har börjat skriva med gratis skivor som enda betalning; poetiskt inriktade har funnit att det är lättare att bli publicerade när de skriver journalistiskt. Och så vidare.
För en facklig organisation är det oerhört svårt när yrket är så populärt att människor i stort sett är beredda till vilka uppoffringar som helst för att nå det. Förr fanns många dåligt betalda radskrivare. De finns kvar, fast i nya skepnader. Även i dag vimlar det i journalistvärlden av förhoppningsfulla, vars stora intresse i praktiken utnyttjas av medieföretagen.
Journalistförbundet gör rätt som slåss mot det som inte så sällan är en ren rovdrift. Ett fackförbund måste bekämpa underbetalning och usla arbetsförhållanden.
För ett yrkesförbund av Journalistförbundets slag är det angeläget att verka för nivåhöjningar i de egna leden. Ökad kvalitet, kunskap och kompetens behövs.
Men Journalistförbundet har en besvärlig situation. Det måste driva frågan om en uppgradering av yrket och samtidigt motverka att det bredvid en professionell yrkeskår uppstår en sorts dåligt avlönat och dåligt ansett medieproletariat. Som därtill i sämsta fall är fackligt oorganiserat, trots att det är just här som de allra sämsta villkoren finns. Att nå denna grupp, varifrån trots allt en hel del rekrytering till medieföretagen sker, är en viktig framtidsfråga för Journalistförbundet.
Välkommet vore en omfattande kartläggning av de olika anställnings- och ersättningstyper som i realiteten existerar på landets mediearbetsplatser.
Alla i branschen vet att en ansenlig del av medieutbudet tillkommer under tvivelaktiga och tämligen oreglerade former. Den övergripande och exakta kunskapen saknas dock. En kartläggning skulle för Journalistförbundet kunna bli en viktig pusselbit i det fackliga arbetet, dels som länk till tänkbara framtida medlemmar, dels som underlag för den fackliga strategin mot utnyttjande av svaga grupper. En fråga parallellt med denna är hur facket skall agera för att den svenska traditionen med relativt stor öppenhet till journalistyrket skall kunna bibehållas. Det behövs även i framtiden både journalister med specialiserad utbildning och sådana som har helt andra meriter.
Chefredaktör
