Halleluja om webb-TV
När Jan Helin presenterade Aftonbladets TV-webbsatsning gjordes det på Cirkus på Djurgården i Stockholm. Det liknade mer en föreställning från ett amerikanskt hallelujamöte, än ett traditionellt svensk företagsmöte i mediebranschen. Och kanske var det symptomatiskt.
Aftonbladet agerar med självförtroende och engagemang, med pengar i ryggen, allt flera läsare och en företagsledning som tror på produkten.
När Jan Scherman nu ska få ännu en möjlighet att bygga något nytt inom TV, så blir det i Aftonbladets regi. Aftonbladets mediehus andas framtidstro och glädje. Det är mediebranschen sannerligen inte bortskämd med.
För ungefär samtidigt får vi veta att bildredaktionen på Sydsvenskan läggs ner, att Nyhetsbolaget ska gå igenom ytterligare ett besparingsprogram efter nedläggningen av TV4 News och på Dagens Nyheter är tongångarna minst sagt upprörda över hur ledningen behandlar de anställda.
Bonnierkoncernen har problem med att hantera sin lokaltidning, rikstidning och TV. Bara Expressen och en del tidskrifter agerar med den självsäkerhet som vi vant oss vid att förknippa med Bonniers.
X X X
När SvDs försvarsreporter Mikael Holmström i veckan fick Stora Murvelpriset för avslöjanden inom försvarsindustrin var det med dystopiska ord från prisgrundaren och tidigare bland annat chefredaktören på SvD, Bertil Torekull.
Han trodde att personer med den spetskompetens som Mikael Holmström har, inte skulle ha fått arbete på en redaktion i dag.
Jag hoppas och tror att han har fel. Unga som kommer ut från journalistutbildningarna i dag är mer insatta än de flesta som blev journalister på 80-talet. Men den stora skillnaden är osäkerheten. Dagens unga är osäkra på om journalistik är något att satsa på. Det enda de läser och ser är om nedskärningar och försämringar på redaktionerna.
Att det aldrig har utbildats fler journalister än nu behöver inte vara en anomali. Jag har förtröstan i att 80-talisterna och 90-talisterna vet vad de gör. Om redaktionerna inte öppnar sig och satsar på kvalitet av Mikael Holmströms kaliber så kommer de unga att hitta något annat sätt att få ut sin journalistik, sina berättelser och avslöjanden.
Frågan är om de gör det med eller utan de traditionella mediehusen.
X X X
Det saknas inte dystra tecken för pressfriheten. Domen mot Manning är en, attacken mot The Guardian en annan, dödsskjutningar av journalister i Mexiko en tredje.
Men åtminstone på lokal nivå i Sverige kom de senaste veckorna tecken på motsatsen. Två tidningar har på ett självklart och korrekt sätt stått upp för pressfrihet mot de hot man utsatts för.
På Corren var det två män som krävde att en artikel skulle lyftas bort från webben. Annars skulle ”hemska saker” ske. Corren svarade med att lägga ut det inspelade hotet på webben och att polisanmäla.
På samma självklara sätt agerade Södermanlands Nyheter när Ryan Air hotade med stämning om tidningen publicerade anonyma piloters berättelser.
LEDARSTICK
Eritrea måste få veta att vi inte glömt
Snart har Dawit Isaak suttit fängslad i ofattbara tolv år. Utan rättegång. Ingen vet säkert var han finns eller ens om han finns. Hans brott var att han trodde på yttrandefrihet och pressfrihet i det självständiga Eritrea. Han berättade vad som hände i landet.
För oss här hemma återstår att inte glömma, att ständigt påminna Eritrea om att vi fortsätter minnas. Den senaste kampanjen är att låta fler skriva brev och åka till eritreanska ambassaden med dessa. I förra veckan var det bland annat Kurdo Baksi och EU-parlamentarikern Olle Schmidt.
Ingen vet vad protesterna gör för nytta, förhoppningsvis är det som Free Dawit-organisationen säger att de håller honom vid liv. Men vi blir också själva påminda om vad ett samhälle utan pressfrihet för med sig.
