Hämnd istället för dalt?
I ett demokratiskt och humant samhälle ställs det stora krav på rättsapparat, medier och medborgare när händelser som den i Malexander äger rum. Hur vidrigt ett brott än är måste de förmodade gärningsmännen få en opartisk och värdig rättegång. Och straffpåföljden måste noga prövas.För anhöriga och andra brottsdrabbade är det hela givetvis en mycket smärtsam process; om man är djupt kränkt och drabbad är det antagligen omöjligt att samtidigt ha en rättsligt balanserad överblick. Att hämndbegäret kan vara starkt hos enskilda, hos sörjande, är förståeligt, däremot är det tveksamt om det skall få en framskjuten plats i rätten – och i medierna.
I ett demokratiskt och humant samhälle ställs det stora krav på rättsapparat, medier och medborgare när händelser som den i Malexander äger rum.
Hur vidrigt ett brott än är måste de förmodade gärningsmännen få en opartisk och värdig rättegång. Och straffpåföljden måste noga prövas.
För anhöriga och andra brottsdrabbade är det hela givetvis en mycket smärtsam process; om man är djupt kränkt och drabbad är det antagligen omöjligt att samtidigt ha en rättsligt balanserad överblick. Att hämndbegäret kan vara starkt hos enskilda, hos sörjande, är förståeligt, däremot är det tveksamt om det skall få en framskjuten plats i rätten – och i medierna.
”Medierna måste vara nyanserade och inte medverka till att lynchstämningar skapas.”
Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker tog nyligen upp saken i en debattartikel i Dagens Nyheter. De riktar häftig kritik mot att anhöriga under Malexanderrättegången i både domstol och medier känsloladdat fått uttala sig om skuld och påföljd.
I ett civiliserat samhälle är det domstolar som skall döma, inte anhöriga.
Debattinlägget förtjänar att tas på allvar. De går väl långt när de talar om ett trendbrott i svensk rättstradition, sant är dock att de anhöriga har givits ett ovanligt stort offentligt utrymme.
I medierna har Malexanderrättegången resulterat i spaltmil och hundratals timmar i etern. Merparten av bevakningen har varit berättigad. Men emellanåt har det funnits obehagliga undertoner, som tangerat vedergällningsprincipen och hämndmotiv.
Rubriker som ”Hårdast tänkbara straff är viktigt för mig” och ”De fick vad de förtjänade” är exempel på detta.
För medierna är det absolut nödvändigt att ha flera perspektiv aktuella på samma gång. Däri ligger svårigheten. Brotten i Malexander är ohyggliga, ändå måste medierna vara nyanserade och inte medverka till att lynchstämningar skapas.
Det finns ett hårdnat sätt att skildra brottsligheten i Sverige. För några årtionden sedan var möjligen brottslingens situation alltför mycket belyst, medan offren och de anhöriga glömdes bort.
I dag är inte så sällan bilden den motsatta. Allt oftare är undertexten när brottslingar kommer på tal: nu får det vara slut med daltandet, sätt åt dem hårt.
I sin yttersta och mest primitiva form visar sig det förändrade synsättet genom att dödsstraffet kommit att nämnas i debatten.
Härförleden gjorde en kollega mig uppmärksam på att det finns ett omvänt anhörigperspektiv. Ett pedofilfall var aktuellt. Samtidigt förekom uppgifter om att oväntat många svenskar sade sig vara för dödsstraff för brott av det slaget.
Det beror nog på att många identifierar sig med föräldern till det utsatta barnet, trodde kollegan. Som lade till: men svårare att ta ställning till straffet blir det om man tänker sig att man är förälder till pedofilen.
