Huka inte inför hatet på nätet
Hat och hot. Från pöbel och patrask. Kommenterandet på nätet har blivit en ännu hetare fråga. Och jag ogillar den alltför mjäkiga hållningen till skräpet.
Hat och hot. Från pöbel och patrask.
Kommenterandet på nätet har blivit en ännu hetare fråga. Och jag ogillar den alltför mjäkiga hållningen till skräpet.
På ett Expressen-uppslag berättade Linda Skugge i helgen att hon inte orkar blogga längre: ”… nu är jag trött på att lägga energi på att hantera era hatmejl.”
Samma lördag publicerar en av Aftonbladets pappersbilagor en nätkommentar till fotbollsreportern Robert Lauls blogg. Tidningen har alltså särskilt valt ut denna text. Underskriften är ”Med vänliga hälsningar Krille”: ”Om jag kunde, skulle jag torka mig i arslet med din blogg. I din ego-centrerade skalle rör sig det nu tankar om att ’Laul berör’. Nej, vi skiter i dig. Du är en pajas. En irriterande fluga som inte vill försvinna iväg. Dina åsikter väger lika mycket som den smutsiga luft du andas.”
En rätt hård men inte ovanlig typ av text, med elakheter vi snabbt har vant oss vid. Det som bryter mot lagar om förtal, hets mot folkgrupp, det säger vi självklart ska rensas bort. Men redaktioner låter kommentarer som mest är föraktfulla vara kvar. De räknas ju som poäng: en stor mängd kommentarer tyder på journalistik som berör, som får folk att reagera. Och som ökar webbtrafiken och eventuella intäkter. Men då accepterar vi en nivå på nätet som den gamla tidens insändarredaktörer inte skulle göra.
Samtidigt skakar journalister på huvudet åt att kommentarerna är så eländiga. Och det är som om vi har gett upp. Hatet ingår i den nya tidens kontakt med vår publik. Något vi måste räkna med, annars är det som vi ser ner på folkets demokratiska stämma. Släpper vi inte in dem, så väljer de antagligen bort oss.
Därför hukar vi, alltför ofta och alltför mycket.
I Sveriges Televisions interntidning Vipåtv från den 20 april skriver Per Melander, redaktör för programmet Existens, om ytterligare ett problem. Förutom hatet.
Tittarnas webbforum har en tendens att bli en ”propagandaplattform” för dem som systematiskt för fram hårdföra åsikter. Dessutom är det få som skriver men de gör det desto mer. Det som alltså är tänkt att utveckla redaktionens journalistik till en öppen diskussion, kan bli propaganda från hårdföra kampgrupper.
Sådant som journalistik absolut inte ska vara.
Bloggaren Marcus Birro ( marcusbirro.se) vill förbjuda anonymiteten bland bloggarna. Låter minst sagt hopplöst. Men att tillåta inlägg endast från dem med fungerande e-postadress är ett sätt.
Men ännu hellre ser jag att de redaktioner, sajter och bloggar som är emot hatkommentarer skryter mycket, mycket mer. Mångsysslaren Tim O´Reilly har ett förslag på en etisk sheriffstjärna att markera ställningstagandet med (radar.oreilly.com). Det handlar om en uppsättning vettiga, självklara regler, som svenska redaktioner i stort följer redan i dag (tyvärr utan att högljutt tala om det). Dessa regler handlar inte bara om gällande lagar utan också om tonläget, i stort.
Dessutom vill jag att redaktioner ännu tydligare ska tala om att det finns särskild personal som stryker dravel.
För det fortsätter att välla in, som på dagensmedia.se i helgen. Så här skriver signaturen HMMM om Linda Skugges blogg-besked: ”Jag minns när Rumäniens president Causcheo ställdes mot muren tillsammans med sin fru. Samma vilsna blick, oförstående inför det faktum att skit förr eller senare belöns med skit.”
Det som inte kan sägas ansikte mot ansikte, det ska inte heller sägas på nätet.
ma@journalisten.se
BRA
Lundagård
Sveriges äldsta studenttidning är riktigt underhållande, även utanför Lund. I senaste numret är till exempel pensionären Anita Ekberg oväntat till sin mesta möjliga fördel. Trots att hon sågas av den intervjuade filmprofessorn Erik Hedling – under rubriken ”Den minsta av de stora svenskorna”. Lundagård har också gått på föreläsningar, hållna av fyra särskilt hyllade lärare. Vägen till studenternas kärlek är enkel: kunskap? Nej, humor. Lundagårds nyvalda redaktion behöver inte stresshetsa för att börja göra bra tidning. Det duger precis som det är.
DÅLIGT
Nätikett-eländet
Att läsa svaren på expressen.se på vänsterpartisten Hans Lindes debattartikel den 2 maj om fängslade svenskar i Somalia är smygande obehagligt (expressen.se/debatt/1.661471). Bland kommentarerna finns just problemet med anonyma påståenden om att det är för lätt att bli svensk medborgare, att invandrare och flyktingar ljuger, om fusk och terrorism. Jag längtar efter en nygammal trend: Speakers´ Corner – hemma hos folk. I stället för att mejla in sina åsikter kan debattörerna ställa sig på sockerlådan och ropa in i väggen. Så slipper vi höra.
ÄNTLIGEN
Värdet av kritik
I Teatertidningens kommande nummer handlar flera texter om värdet av kritik. Vilket låter som riktigt återvändsgrändigt gnäll. Men det är faktiskt vettig läsning. Värt att minnas: det finns visst poänger med kunniga recensenter som analyserar och förklarar varför något är bra eller dåligt. Som ser mer, som gärna vågar tycka tvärtom. Kritikern kan också motverka tendensen att det enda som räknas just nu är nuet. Och att det som säljer ofantligt mycket måste vara bra, trots att det egentligen är dåligt.
Tillåt en finkulturell åsikt: kritiker behövs.
