Ingrid Kyllerstedt: Yrkesskicklighet tar tid
Ettårslön, treårslön, femårslön. Sedan minns jag inte mer, men jag tror att det höll på ett bra tag till. Så sattes lönen i början på 1980-talet under mina första år som journalist. Regeln för medlemmar i Journalistförbundet var ju längre tid i yrket, desto högre lön. Sambandet var glasklart – tid är pengar och åren åtråvärda. Vi fick besked från förbundet om var på trappan vi befann oss, steg för steg och upp, upp gick det.
Ettårslön, treårslön, femårslön. Sedan minns jag inte mer, men jag tror att det höll på ett bra tag till.
Så sattes lönen i början på 1980-talet under mina första år som journalist. Regeln för medlemmar i Journalistförbundet var ju längre tid i yrket, desto högre lön. Sambandet var glasklart – tid är pengar och åren åtråvärda. Vi fick besked från förbundet om var på trappan vi befann oss, steg för steg och upp, upp gick det.
Sedan avskaffades systemet och ersattes av individuella löner. Sambandet mellan tid och månadslön försvann och ersattes av, ja ibland undrar jag. Chansen att snabbt få hög lön blev större men också risken att fastna och inte kunna ta sig upp på egen hand utan en trappa att gå på.
Jag är så trött på att bemötas av ett beklagande över ett faktum som egentligen gör mig glad – att jag har varit på många redaktioner och lärt mig massor. Jag har fått stor erfarenhet av mitt yrke och ökat min kompetens. Jag tror att jag utvecklat min yrkesskicklighet och det bästa av allt, jag har mycket kvar att lära och ge.
Fast, nu kommer det tråkiga i sammanhanget, jag har ju tyvärr blivit äldre. Erfarenhetens pris är tid och tiden mäts i år och detta resulterar i ålder. Och mer av den varan är väldigt negativt på arbetsmarknaden just nu. En black om foten, något att skämmas för och att försöka gömma i sin cv.
– Visst, du verkar ju ha precis de kvalifikationer vi söker, svarar chefredaktören, som själv är 55, på den seriösa tidningen i telefonen. Han tvekar en stund, men fortsätter sedan:
– Men nu är det så att det kom så enormt många ansökningar, att vi lade alla över 35 år i en hög som vi gallrade bort och sedan tittade vi bara på den andra. Hallå, är du kvar…?
Nej, jag vill inte höra mer. Jag vill inte tro att jag och många med mig inte fått en chans för att vi är födda fel år; vi har liksom fel färg även om åldern inte har någon hudfärg. Fast den här olikheten kan särbehandlas negativt utan att någon tar ordet diskriminering i sin mun. Trots att sorteringen är en realitet i dag då duktig stavas UNG.
Jag tycker det här är principiellt fel. Det behövs både unga och mindre unga på våra arbetsplatser, kvinnor och män med olika läggning och ursprung. Blandningen skapar dynamiken som ger kreativiteten balans och resulterar i arbetslust som skapar framgång. Redaktionen mår bäst av att vara lika blandad som läsarna, tittarna, besökarna och lyssnarna.
Arton år har jag kvar att jobba – om hälsan är min vän – tills jag är 65. Det är en fasligt lång tid och många oskrivna artiklar dit. Inte kan gränsen vara nådd redan nu, när jag kan och vill, orkar och törs, har aptit och idéer, erfarenhet och kompetens. Det vore ju förfärligt, för tänk om vi bara lades på hög efter en viss ålder!? I väntan på att de som är unga i dag blir mindre unga i morgon och läggs på hög av ännu yngre.
”Alla ska med” var socialdemokraternas ledord under valrörelsen. Kära Journalistförbund, ta över parollen! Stå upp för yrkesskicklighet och kunnande, erfarenhet och yrkesframtid. Låt alla olikheter vara med!
ik@journalisten.se
